21/06/2026
Nu börjar Almedalsveckan. I år deltar Riksförbundet för Social och Mental Hälsa i Almedalen. Men vårt bord i Hälsans trädgård står tomt under Almedalens första tre dagar. I stället möts besökaren av budskapet: Vi borde vara här. Men vi vågar inte.
Det är ingen symbolhandling tagen ur luften. Det är verkligheten för många av våra medlemmar. Människor med psykisk ohälsa avstår från att engagera sig i föreningslivet, besöka mötesplatser eller berätta om sina erfarenheter därför att de fruktar att deras sjuk eller aktivitetsersättning ska ifrågasättas.
RSMH möter gång på gång personer som fått sin ersättning ifrågasatt eller indragen just för att de försökt ta små steg tillbaka till livet. Det kan handla om någon som efter år av psykisk ohälsa äntligen vågar komma till en mötesplats, kanske en eller två gånger i veckan. Någon som orkar ge en kopp kaffe, delta i ett samtal eller bidra med kamratstöd i sin egen takt, när orken finns.
För många är dessa sammanhang inte bara viktiga. De är livräddande.
Ändå betraktas de av systemet som bevis på arbetsförmåga.
Konsekvensen blir att människor lär sig att det säkraste är att stanna hemma.
Då har vi skapat ett system som motverkar sitt eget syfte. Vi säger att människor ska återhämta sig, bryta isolering och bli delaktiga i samhället, samtidigt som vi riskerar att straffa dem när de gör just det.
Vårt krav är tydligt: försök till återhämtning får aldrig användas som bevis mot den som försöker överleva.
Ingen ska behöva välja mellan sin försörjning och sin rätt att delta i civilsamhället.
Därför står vår monter tom i Almedalen. Den visar inte att våra medlemmar saknar röster. Den visar att alltför många har lärt sig att det kan bli farligt att använda dem.
