08/11/2026
Hos barn finns en inbyggd lojalitet till mamma och pappa. Denna försvinner inte när du placeras. Har barnet dessutom varit med om flera uppbrott är det inte konstigt om hen bygger upp ett skydd, ett avvaktande och en barriär som tar tid att bryta ner.
I familjehemsvården lär vi oss därför vara uppmärksamma på de där små tecknen på anknytning och tillhörighet. De kan vara svåra att upptäcka, men här ska ni få ta del av ett.
Preston har tillsammans med sin familj varit familjehem åt en pojk i två år. Förra veckan var han och pojken på fotbollscup hela helgen. Värdefull tid, men också en svår situation då deras relation inte liknar en vanlig pappa-son-relation. Hur nära får man komma? Hur benämner man varandra inför laget? Vilket mandat ges jag som familjehemspappa?
Pojken markerar ett visst oberoende och vill klara sig själv. Han vill inte ha hjälp att packa ihop sina saker och hans kropp signalerar "du är inte min riktiga pappa". Något som sårar, men som också blir förståeligt. Men så, inför sista matchen innan det är dags att åka hem överhör Preston hur pojken med inlevelse återger en barndoms-händelse som Preston berättat. Med stolthet berättar pojken om hur ”hans pappa” minsann gjorde som barn. Allt är upprättat, allt står klart. Vi hör ihop. Även om det sliter och utmanar 🧡
/Emmeli, familjehemskonsulent