02/08/2026
Nijmegenmarschen 2026
Text: Magnus Ingvarsson
Efter en lång väntan var det äntligen dags för mitt nionde genomförande i den 109:e upplagan av marschen som vuxit från 306 deltagare första gången 1909 till över 47 000 idag.
Detta år var träningsdosen närmast i paritet med debutåret 2016. Utöver individuell träning deltog jag även i Soldatprovet, Linnémarschen i Borås och Elfsborgsmarschen i Göteborg.
Åkte som vanligt med en av Försvarsutbildarnas abonnerade bussar. Vi har tidigare varit flera individuella gångare från Skaraborg som åkt med bussen men denna gång var vi bara fyra – till stor del beror det på att antalet individuella platser reducerats (det var dock några som tagit sig ner på egen hand).
Före Skara var det stopp i Örebro och Skövde där en marschgrupp från T2 klev på – bra för återväxten! Vidare plockades det upp två större grupper i Göteborg och Halmstad och bussen var därefter nästan full.
SÖNDAG
Resan genom Tyskland flöt på utan konstigheter med endast en bensträckare under natten.
Ju närmare Nijmegen vi kom ju mer klotter i färgerna rött, grönt och svart som symboliserar den lokala fotbollsklubben som spelar i högsta serien, Eredivisie.
Noterade en skylt jag inte sett tidigare: Old City, Young Vibe. Nijmegen har en lång historia som Nederländernas äldsta stad. Den sträcker sig tillbaka ända till romartiden. Idag är den en pulserande universitetsstad med ett rikt kulturliv och ett stark företagande.
Lagom till frukost anlände vi Camp Heumensoord.
Campen huserar ca 6000 deltagare plus support av stabs- och sjukvårdspersonal från hela 36 länder. Man bor i stora tält som vardera rymmer 150–200 personer. Utöver detta finns även en stor matsal, staber, all ranks bar, sjukhus, partytält, souvenirshop, postkontor m.m.
De svenska deltagarna huserar i två tält. Det ena rymde stab, sjukvårdspersonal, enskilda gångare samt några marschgrupper. Det andra rymde enbart marschgrupper. Det var en ny aktör som satt upp tälten och vissa skillnader gick att notera; bl.a. knarrar inte golven lika mycket som tidigare.
Tälten är uppdelade i logement som vardera hyser åtta våningssängar, bord och två bänkar. Det gäller att samsas om utrymmet. I nära anslutning till tälten finns toaletter, tvättställ och duschar.
Klockan 09:00 genomfördes en flaggceremoni på torget. Flaggor från de 36 nationerna som representeras i den militära klassen hissades under högtidliga former.
MÅNDAG
Dagen började med informationsmöte med praktisk information och presentation av ledning, sjukvård och annan supportpersonal. Det hela ramades in med musik framförd av Hemvärnets Musikkår Norrbotten. Ny marschledare för i år var Joakim Hiertner.
En hälsning från ÖB Michael Claesson, som själv har gått marschen, lästes upp.
Efter mötet löste jag ut lite av det praktiska. Anmälan i den svenska staben och registrering och uthämtning av armband och kontrollkort som scannas och stämplas under marschdagarna.
Resten av dagen var fri att disponera. För de som önskar besöka Nijmegen går det regelbundet bussar mellan campen och stadens centrum.
Många packade sina ryggsäckar och gjorde sitt bästa att hamna precis över 10 kilo som manliga deltagare mellan 18–49 år i den militära klassen ska bära – detta är dödvikt och inkluderar inte vatten eller förplägnad. Ertappas man med en ryggsäck som väger mindre riskerar man att diskvalificeras.
Damer oavsett ålder och äldre gentlemän (som jag numera klassas som) omfattas inte av något packningskrav även om flera trots det frivilligt bär packning. Civila deltagare behöver inte bära packning men där måste manliga deltagare under 50 år istället gå 50 km per dag.
Intog sängläge redan 20:00. Inte för att det gick att sova – festen var i full gång och från partytältet hördes musiken ytterligare ett par timmar till – utan att få sju timmars vila innan reveljen kl. 03:00.
TISDAG, Blauwe Dinsdag, Blue Tuesday
Denna dag börjar man med att gå genom och norr om Nijmegen och via staden Elst. Vädermässigt var det närmast perfekt marschväder, mestadels molnigt med några få regnstänk och som mest 22 grader varmt. Samhällena längs vägen är täckta av blå dekorationer och fullt av glada åskådare, fest och musik.
Efter två år som ensamvandrare ingick jag nu i en trio med två rutinerade gångare, Eric och Marcus, som jag känner sedan tidigare. I jämförelse var jag nästan en nybörjare då de båda hade fyra genomföranden fler än mig.
Efter det civila målet återstår drygt fem kilometer till campen. Ungefär halvvägs når man den famösa Bowlinghallen där många samlas för en hamburgare och något kallt i glasen. Gissar på att en inte ringa del av årsomsättningen inbringas under de två dagarna vi passerar för det är i regel fullsatt och flera sitter kvar en bra stund. Man har i regel rejäla tidsmarginaler då sista tiden att gå i mål är 17:00.
Strax före campen stannade jag till hos mina vänner. Det var som alltid en trevlig återträff. Energinivån var god och skademässigt var det endast mindre blåsor på tårna som inte ställer till det.
Fick på kvällen höra att en gruppdeltagande tvingats bryta p.g.a. magbesvär. När man bor tätt på en tältförläggning kombinerat med alla man ger en high-five måste man vara extra noga med handhygienen. Regelbundet sprita händerna och bara äta det som är inslaget i papper bland allt som man erbjuds av åskådarna längs vägen.
ONSDAG, Roze woensdag, Pink Wednesday
Dagen rutt går västerut genom Wijchen. Väderprognosen var likt dagen före, övervägande moln med en sval morgon och som mest 23 grader på dagen.
Den rosa dagen har sedan 80-talet varit en hyllning till HBTQ-rörelsen och fylls alltid av härlig stämning med roliga utstyrslar (ofta i rosa) och glad discomusik.
Vi höll en god takt från början vilket visade sig då det i de flesta samhällen vi passerade inte hade hunnit vakna till liv ordentligt. Kom i mål i god tid och var i hygglig form energimässigt. Skademässigt hade jag fått en blåsa på trampdynan som skulle kunna ställa till det. Dränerade den med en kanyl och la en elastisk tejp ovanpå.
Senare på dagen då de alla kommit hem började man se att de souvenirer och reklamartiklar (solhattar, färgglada solglasögon m.m. var så vanliga att det nästan blev uniformellt.
Under kvällen togs ett majoritetsbeslut att tälten skulle tändas senare än 03:00 som dagarna före då marschgrupperna skulle starta sist bland nationerna. Detta påverkade så klart de enskildas förberedelser som istället fick lösas ut under kvällen; tejpa fötter och förbereda sin packning. Som gamle Churchill en gång sa: Demokrati är den sämsta statsformen, bortsett från alla de andra.
TORSDAG, De Zevenheuvelen, Seven Hills
Denna dag bestiger man de sju backarna runt Groesbeek sydost om Nijmegen. De första kullarna är knappt märkbara men de sista känns i låren. Tycker själv att denna marschdagen har den mest varierande och roligaste sträckningen.
Stannade till en kort stund vid den kanadensiska krigskyrkogården. Det pågick en minnesceremoni under besöket. För dem som går marschen för första gången anser jag att detta är ett obligatoriskt stopp som ger perspektiv på vad vi tränar för och är beredd att offra för att kunna leva i en öppen och fri demokrati.
Med några kilometer kvar på dagens etapp separeras civila och militära gångare och sista biten sker likt övriga dagar genom lugna villakvarter (dock passeras ej bowlinghallen). Detta brukar vara en ganska trist passage men detta år har grannskapet vaknat till liv med fin support och festande. Blev utöver det vanliga godis, gurka och meloner erbjuden både öl, korv och glass.
Väl tillbaka på campen började man inse att det efter fem dagar (och flera tidigare deltaganden) börjar bli lite trött på trängseln, avsaknaden av stillhet och all sand som tar sig in överallt – i skorna, sängen och uniformen.
Som en logementskamrat uttryckte det: ”För fan! Vi betalar 5800 av våra skattade kronor för att bo i ett Gulag.” Det är så klart långt från lika illa men kan förstå att det börjar krypa under skinnet.
FREDAG, Via Gladiola
Sista dagen började i sydvästlig riktning och vidare söder om staden via Graave, Beers och Cuijk. För att hinna med paraden var starten en timme tidigare (för individuella gångare 03:30).
Vaknande en stund före revelj och hann förbi köerna både till toaletterna och till frukosten. Väl tillbaka i förläggningstältet rådde en febril aktivitet. Ryggsäckar som fick en sista anpassning och någon fot som behövde tejpas om. Flera av debutanterna hade nu samma allvarsamma och nervösa blick som den första marschdagen – nu fick verkligen inget gå fel!
Hade på förhand fått höra om den fruktade ”betongrakan” som var en nygammal sträckning till Beers. Det visade sig vara en nyanlagd väg som dessutom kortade ner den totala sträckan något. Stannade till i byn för en kort paus och passade på att ta en burgare och något uppfriskande i glaset.
Sista sträckan från Cuijk och längs vägen in till Nijmegen känns nästan lika lång som resten av marschen. Dock är det kantat av åskådare som bjuder på både förfriskningar och glada tillrop.
Efter målet vid Charlemagne firades det som traditionen påbjuder med bubbel och ölkorv. Därefter var det paraden längs Sint Annastraat som för dagen döpts om till Via Gladiola efter de gladiolor (svärdslilja) som delas ut till vandrarna. De symboliserar de korta svärd som romarna använde och är en segersymbol. De som anländer tidigt kan få hela famnen full med blommor från åskådarna som kan räknas i hundratusentals.
För egen del var det annan än blommor som lockade. Min marschkompis Eric sa att jag utan undantag mållåste på varenda tjej med en FREE HUGS- eller FREE KISSES-skylt längst paraden… samt en och annan shot som det bjöds på.
När man kommer till mål uppstår ofta ett visst vemod och tomhet över att tvingas återgå till det civila mörkret. För oss som drabbats av det hemska 4daagse-viruset är väntan lång till nästa års självplågeri. Riktigt så verkade flera av debutanterna inte känna. De skrek rakt ut av lättnad och sa att det var första och sista gången. Hoppas de kommer på bättre tankar.
Som alltid fredag kväll är det hög stämning. De som ordnar med transport själva kunde efter ombyte åka in till stadskärnan för att ta del av den avslutningsfest som syr ihop säcken för 4daggsefesten. För oss som åker buss var festligheterna avslutade tidigare. Klockan 21:45 lämnade vi Camp Heumensoord för denna gång. Tror de flesta ombord hann somna innan vi passerade stadsgränsen.
EPILOG
Har gått i grupp, med en samtränad parhäst, i en trio samt de två föregående åren helt individuellt. Denna gång ingick jag åter i en trio vilket jag tycker är den bästa konstellationen då man kan ta stöttning av varandra men samtidigt periodvis antingen agera hare eller släpa efter beroende på energi. Samtidigt som man har denna gemenskap och stöttning går man till viss del miste om den frihet man har när man går helt själv. Möjlighet att stanna för en paus när och var man vill och inte lika många spontana möten och samtal med deltagare från andra nationer.
