24/05/2026
UVK Ski Classics har lämnat startlinjen
Stämningen låg tung över fältet redan innan start. Inte som nervositet – snarare som något som väntade på att få brisera. Glädje, musik och energi. Och mitt i allt: Team Red Rull. Överallt. Hela tiden. Det var som att de aldrig riktigt stod still.
Solen log mot dagen, till Rullruskarnas förtret. Vädret var så pass bra att Niklas Tillman valde att kasta in handduken.
Team Rock n’ Rull gaddade tatueringar mitt på en öppen parkering och Team Late but Great saknade åkare med jämna mellanrum. Allt var i sin ordning.
Till slt började åkarna ta sig ner mot starten för uppvärmning och den obligatoriska genomgången. Snart var det dags för start.
Samtidigt ekade en viss frånvaro nästan högre än närvaron: Team Late but Greats teamledare saknades under genomgången.
Var han sen? Strategisk? Eller exakt där han behövde vara?
Nej, han provkörde startrakan för att säkerställa att inga överraskningar skulle dyka upp. Som om det skulle göra skillnad.
Startskottet gick. Och med det försvann allt som kunde kallas sans och ro kvar vid startlinjen, tillsammans med de sista resterna av eftertanke.
Fältet stakade iväg som om någon tryckt på snabbspolning.
Funktionärerna stod för de skarpaste taktiska dragen. Åkarna? De stod för något annat.
Efter några kilometer började formationerna sätta sig. Jesper Bengs och Patrik Söderqvist var tidigt framme och rörde om i grytan – aktiva på ett sätt som fick övriga att antingen svara… eller hoppas att det skulle gå över.
Tempot? Inte förhandlingsbart. Anders ”Valpen” Edberg och Benny ”Veteranen” Jansson hackade sig så småningom fram likt nyservade symaskiner från Singer.
Leonard Csenki, fjolårets ”Champion” Carl Magnus Damberg och Love Holmsved höll jämna steg och snart var tätklungan tydlig, med representanter från samtliga team.
Bakom hände det som alltid händer. Josef Mård försökte hitta rytmen, Mattias Slothus försökte hitta luft och Johan Simm försökte mest förstå vad som just hade hänt när stavspetsen gick av på startrakan som han fem minuter tidigare rekat av.
UVK redaktionen försöker få grepp om läget, men det är som vanligt lättare sagt än gjort. Loppet lever sitt eget liv, och lagen kör sina egna race.
Frågan är inte vem som öppnade hårdast. Frågan är vem som fortfarande har något kvar när det verkligen gäller och om Moa Sjöberg kommer hitta väggen för första gången i sitt liv.
6 km: Första avstämningen kom snabbt – sprintpriset. Först över linjen var Team Hjultomtarnas Patrik Söderqvist, eftersom Jesper Bengs (Team Late but Great) var lite sen och fick nöja sig med andraplatsen.
I damtäten spurtade Louise Lindblom in som sprintvinnare före Moa Sjöberg. I övrigt åkte hon mest runt och skrek – främst på Josef Mård, eftersom rytmen fortfarande inte satt.
11 km: Andra avstämningen – det kilometerlånga bergspriset. Här gjorde Söderqvist och Bengs upp igen, men med omvänd ordning som resultat: Bengs slog Söderqvist med tre ynka sekunder.
Bland damerna dansade Lindblom först upp för bergspriset. Bakom henne rullade Lovisa Svensson Edberg (Team Rull och Rusk) in som tvåa, och bronspengen delades av Anna Mård och Moa Sjöberg som kom in på exakt samma sekund. Tajt – eller som Johan Simm senare svarade på frågan om hur det kändes att passera mållinjen: ”Det är hårt …”.
27 km: Mållinjen kom – och först att passera den var, otippat nog, Late but Greats Jesper Bengs. Patrik Söderqvist skar mållinjen som tvåa och tredjeplatsen knipsade Team Red Rulls Anders Edberg.
Damernas kamp vanns av Tomtemor Louise Lindblom, före Moa Sjöberg på andraplats och Rullruskarnas Lovisa Svensson Edberg som trea.
Det här grupparbetet är över för denna gång. Vi har bevittnat det mesta som går under en dag som denna – Materialstrul, tuffa drabbningar samt blod, svett och tårar. Vi sammanfattar det med att det är snabbt, det är kul och framförallt – ”Det är hårt”.
UVK-redaktionen tackar för den här gången.
