03/09/2026
Clios vänner
gästades den 27 augusti av författaren, populärhistorikern och tidigare journalisten Herman Lindqvist. Under titeln Cecilia Vasa – Prinsessan som aldrig gav upp presenterade han en intressant person och levandegjorde det svenska 1500-talet. Inledningsvis berättade föreläsaren, att Gustav Vasa, när Cecilia föddes år 1540, hade varit svensk kung i sjutton år, att han tagit kontroll över bland annat kyrkans egendomar och att han hade som mål att bli erkänd i Europa, vilket var svårt, eftersom samväldet Polen/Litauen och Tyska kejsardömet inte behandlade honom, med hans dåliga utbildning, som en riktig kung. Vidare fick vi veta, att Gustav hade som ambition att hans söner skulle utbildas till riktiga renässansprinsar med breda kunskaper i tyska, historia, geografi, matematik och många språk. Även döttrarna fick ovanligt rik utbildning. Han hade en anställt en hovpoet, som skrev hyllningsdikter på latin till döttrarnas porträtt. De fick vardera 100 000 daler i hemgift. Cecilia är känd som Gustav Vasas vackraste och vildaste dotter, som skämde ut sig, när greve Johan av Ostfriesland vid fyra tillfällen ertappades med att smyga in genom fönstret i hennes rum, där det, som Herman påpekade fanns minst fyra andra fröknar – ingen på 1500-talet sov ensam. Johan blev slängd i fängelsecell genom hertig Eriks försorg. Gustav Vasa var fullständigt rasande och drog Cecilia runt i håret. Han återhämtade sig inte efter denna skandal, kallad Vadstenabullret. Dottern kom att – hastigt och lustigt, som föreläsaren uttryckte det, eftersom hon fått dåligt rykte – gifta sig med markgreve Kristoffer av Baden-Rodemachen, fältöverste hos kungen.
Föreläsaren berättade, att Erik XIV under flera år friade till Elisabeth av England, att Cecilia blev intresserad av och lärde sig engelska, vilket var ovanligt på 1500-talet, och vidare att hon och hennes make efter drottningens inbjudan i ett följe på 100 personer färdades till England via Baltikum, Polen, de tyska lydstaterna, Spanska Nederländerna till Antwerpen och till Calais, dit man anlände efter nära ett år. Några dagar efter ankomsten till London födde Cecilia en son, som fick namnet Edvard Fortunatus. Drottningen bar honom till dopet. De två kvinnorna träffades varje dag, åt middag och besökte fester och bröllop ihop. På grund av lyxkonsumtion och pengaslöseri på att uppträda ståndsmässigt blev Cecilia och Kristoffer svårt skuldsatta. För att finansiera deras hemresa pantsattes prinsessans smycken och kläder. I Dover blev de dock stoppade av tullen, som beslagtog det mesta av värde för fordringsägarnas räkning.
Herman nämnde, att Cecilia fick en del förläningar, bland annat såsom grevinna av Arboga, samt två skepp i Östersjön. Hon ägnade sig åt skogsbruk och jordbruk men också åt att försöka få ut sin hemgift. Bland annat bedrev hon kaparverksamhet. Efter att ryktet om ett byte om mer än 100 000 silverdaler inkommit beslöt kung Johan att beslagta detta byte och grep henne för olagligt sjöröveri, eftersom man kapat ett tyskt skepp och inte ett engelskt, som hon hade tillstånd för. Detta var ett av skälen till att Johan drog in hennes förläning och lät arrestera henne, varvid hon dock klargjorde, att hon i egenskap av markgrevinna av Baden inte var hans undersåte utan kejsarens och att hon gärna lämnade Sverige på villkor att Johan betalade den hemgift han var skyldig henne. Cecilia återfick sin förläning och fortsatte med sin kaparverksamhet.
Vidare skildrade Herman hur stora motigheter väntade Cecilia efter att Kristoffer avlidit, då deras omyndige son, Edvard Fortunatus skulle efterträda honom som markgreve av Baden-Rodemachen. Sålunda förde Kristoffers tyska släktingar bort viktiga dokument, beslagtog de gods Cecilia hade rätt till som änka och övertog olagligt förmynderskapet över hennes son, varför Cecilia sände sina representanter till Baden för att försvara sina rättigheter, men hon avvisades av slottsfogdarna, som vägrade erkänna henne som rättmätig regent. Strax därefter konverterade Cecilia till katolicismen för att, som föreläsaren påpekade, kunna förhandla med olika katolska beslutsfattare, vilket skedde med viss framgång. Till och med påven besökte hon och fick honom att begära att Spaniens ståthållare skulle ingripa till hennes förmån, och hon fick också stöd från den tysk-romerske kejsaren.
Utöver mycket annat i Hermans inspirerande föredrag fick vi veta, att Cecilia utom en dotter fick s*x söner, vilka samtliga dog i förtid, att hon avled vid 87 års ålder fullt aktiv och att hon ligger begravd i den franska staden Rodemack.
