16/06/2026
Jag ska - inte ovanligt nog - bli lite personlig för en stund.
I vanliga fall har jag för det mesta mycket att säga men just nu känner jag mig tom på ord.
Vår älskade, älskade Jonny finns inte mer.
Jonny föddes hemma hos oss den 13 augusti 2015. Vid den tidpunkten var jag ännu inte introducerad till katträddarnas värld. Ändå hade vi bara veckor innan tagit emot en avlivningshotad katt, en högdräktig hona, som jag lyckats övertala min man om att ta emot ”tills vi hittat nytt hem åt henne och ungarna”. En knapp timme efter att hon kommit till oss sa han ”okej, hon kan stanna”. Lana var vår första katt och min första rescue, och hon födde fem ungar varav tre överlevde.
Ungarna var vita. Två av dem blev långhåriga, fluffiga och ståtliga, medan den tredje var korthårig med en svart fläck i pannan och med en sån äventyrslust att vi stundvis undrade om det var något fel med honom, han verkade sakna spärrar och självbevarelsedrift som hans bröder påvisade. Vi bestämde oss för att behålla honom, då han var minst sagt en speciell kille.
Åren har gått och Jonny har liksom alltid varit med oss. Den enda artfrände han själv älskade högt var sin mamma, men exakt alla andra katter som någonsin satt sin tass i detta hus, älskade honom. Mycket. Vi brukade ofta säga ”du vet hur det är, alla älskar Jonny”. Men någon som ÄLSKADE Jonny, det var Wyoming. Faktum är att Jonny var den enda levande varelse som Wyoming tyckte om. Hon var på honom som ett plåster, och snäll som han var accepterade han hennes närvaro och tvättade på henne och sov med henne.
För några veckor sedan började Jonny att kräkas. Allt han åt kom upp bara någon minut senare. Vi åkte till djursjukhuset där han låg inlagd i fem dagar. Man röntgade, gjorde ultraljud, gjorde CT-skanning. Man hittade förändringar i lungorna, men han hade diagnostiserad astma sedan tidigare och det var svårt att avgöra om det var dessa förändringar som syntes eller något nytillkommet. Man hittade dock en förträngning i matstrupen som förklarade varför ingen mat kunde passera. Jonny genomgick en operation där man töjde ut matstrupen, jag var så nervös att jag trodde jag skulle dö, men operationen gick bra, Jonny kunde äta och fick komma hem.
Han var inte helt sig själv efter att han kom tillbaka. Han verkade må bra; lekte, åt, tvättade sig och gosade, men han ville inte gå ut vilket var anmärkningsvärt då han annars är ute 90% av tiden under sommarhalvåret. Bara några dagar senare blev han plötsligt dålig och fick svårt att andas, och vi åkte in till djursjukhuset i ilfart igen. Jag är vid den här tidpunkten helt hysterisk av förtvivlan för jag tror att han ska dö.
De undersöker honom och ser att vad det än är för förändringar som syns på CT-skanningen så har det blivit mycket värre. Man konstaterade att ena delen av lungan hade kollapsat, och den enda chans för Jonny att bli bra igen var att operera bort den delen av lungan. Det skulle sänka hans lungkapacitet med ca 60% på ena sidan, men man räknade ändå med att han skulle ha en god livskvalitet. Jag blir förtvivlad igen, dels för att Jonny är så sjuk men också för att vi nu överskridit försäkringstaket med 40.000 kronor. Min man för över av sina sparpengar och säger vi löser det. Jag blir lättad. Andas ut.
Två timmar senare kommer samtalet.
Jonny är död.
Han överlevde inte operationen.
Ni förstår mig säkert när jag säger att jag sedan dess inte fungerar som människa. Det känns så overkligt men samtidigt outhärdligt. Som att en del av mig dog med honom.
Jag som alltid varit så mån om att vara med mina djur i slutet. Jag fick inte ens säga hejdå. Sista gången jag såg honom var jag övertygad om att vi skulle ses om några dagar.
Det gör så ont.
Det gör så in i he***te, förbannat jävla ont att jag stundvis inte kan andas.
Min Jonny. Min älskade, fina, kärleksfulla och lite knasiga grabb. Som var den största livsnjutare jag visste. Nu finns han inte mer.
Smärtan blir dubbelt så påtaglig när jag ser Wyoming leta efter honom. Kommer till ytterdörren när jag öppnar den, i hopp om att han ska komma in. Men han kommer aldrig hem igen.
Hennes enda vän och kärlek. Borta.
Kvar finns bara några tassavtryck på ett papper, en pälstuss i en burk och en sån outhärdlig smärta som jag inte förstår hur jag ska ta mig igenom.
Jag kan bara hoppas att Wyoming ska glömma honom.
Mitt hjärta går sönder.
Jonny.
Jag älskar dig. 💔💔💔💔💔💔💔💔
