03/09/2026
2019 kom en ung man till Bara Vanligs träning på Hellasgården.
Han sa inte ett ord. Inte till någon.
Idag är han ledare hos oss.
Han håller i uppvärmningen, välkomnar nya deltagare och pratar inför gruppen.
En fantastisk utveckling.
Men efter träningarna, när vi fikar tillsammans, har han alltid suttit för sig själv. Inte för att någon stängt ute honom, utan för att det känts tryggast så.
Förra träningen kom en ny deltagare, O. En kille som ofta använder rullstol, men som den här gången gick till träningen tillsammans med sitt sociala stöd.
Vår ledare såg honom och sa:
”Vad bra att han hittat hit så han kan träffa kompisar och inte känna sig ensam.”
Sedan hände något som berörde mig på riktigt.
För första gången satte han sig vid bordet tillsammans med oss andra. Han ställde frågor. Deltog i samtalet. Tog plats i gemenskapen.
För många är det kanske en liten sak.
För mig är det ett bevis på vilken kraft det finns i att få höra till.
Ofrivillig ensamhet är något som drabbar många människor. Gemenskap löser inte allt, men ibland kan den vara början på något som förändrar ett helt liv.
Det här är varför Bara Vanlig betyder så mycket för så många. ❤️
Syntolkning: Bilden föreställer Niclas som ger en deltagare en kram, det är inte personen i inlägget som är med, utan en annan person. En sommarbild.