Tisdagsklubben

01/09/2026

"Sörj inte blockpolitiken om den går under"

Det var någon vecka kvar till valdagen 2022, och en närstående till mig stod inför ett omöjligt beslut.

”Är det moraliskt försvarbart att inte rösta i år?”, frågade han, som alltid har sagt att det är en plikt att rösta.

En tidigare Alliansväljare som plötsligt kände sig hemlös, eftersom han inte stod ut med högerns nya samarbete med Sverigedemokraterna. Samtidigt kunde han inte rösta för ett block med Vänsterpartiet – och en socialdemokratisk statsminister. Ett slags presidentval mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, med ett ytterkantsparti på köpet hur man än gjorde.

Han var en av många väljare som ansåg att förra valrörelsen var ett val mellan pest och kolera. Och allt var blockpolitikens fel.

Allianssamarbetet var avgörande för att bryta den socialdemokratiska hegemonin. Men det var också något unikt i svensk politik 2006. Före Alliansen hade riksdagspartierna gått till val utan att göra upp om ett lag på förhand, med större chans att väljaren faktiskt röstade efter tycke och smak i stället för av taktiska skäl. Blockpolitiken har sedan dess setts som närmast en naturlag – och blivit samarbetets sämsta arv.

En nyttig konstruktion för att storpartierna ska få tävla om statsministerposten, men som har missgynnat de mindre partierna och släppt ytterkanterna in i värmen. Och med det ökat polariseringen.

De stora förlorarna är ytterst väljarna, som inte vill ha ett presidentval mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Tvärtom verkar de vilja ha parlamentarisk pluralism – eller partipolitisk konkurrens om man så vill. Annars hade de två storpartierna haft ett helt annat väljarstöd än de har i dag.

Cementeringen av blockpolitiken har delvis varit mediernas fel. Det har varit lättare att diskutera spelteori om ett binärt politiskt landskap än att fördjupa sig i sakfrågor, gå igenom budgetar med luskam och förhålla sig till en komplex mandatfördelning.

Men den här valrörelsen har partierna ingen rätt att gnälla på journalistiken. De allra flesta har byggt sin valrörelse på regeringsfrågan: vem kan de regera med och inte, och varför det vore dåligt om motståndarna fick regera. Till skillnad från Alliansen går man inte till val på en gemensam berättelse för Sverige (då: arbetslinjen), vare sig till höger eller vänster.

Opinionsmätningarna visar nu att väljarna vill ha något annat. De som vågar tänka utanför blockpolitikens logik belönas i opinionen.

Under fredagen gick Ebba Busch om Ulf Kristersson i Tv4/Novus förtroendemätning, och har nu högst förtroende hos väljarna av Tidösamarbetets partiledare. Hon är den enda av dem som har börjat att flörta över blockgränsen, som en försäkring ifall Tidösamarbetet skulle förlora.

Centerpartiet, som länge har ställt sig utanför narrativet om den binära blockpolitiken, går framåt i mätningarna med sin tidigare utdömda idé om en mittenregering. Skam den som ger sig.

Medan det parti som har gjort sin blocktillhörighet till sin huvudfråga – rentav primära syfte – ser ut att slå hål på myten att partier inte åker ur Sveriges riksdag.

Så vad skulle vi ha i stället för blockpolitiken?

Kanske valrörelser där sakpolitiken är i centrum, och mandatperioder som ägnas åt att utveckla reformer i stället för att positionera fram ett förutbestämt lag.

Det bästa för Sverige hade varit att ge väljarna det de vill ha: en pluralistisk parlamentarism, i stället för att tvinga in åtta (snart sju?) riksdagspartier i ett forcerat tvåpartisystem. Där idéerna får bära en till valseger – eller förlust. Vilda tanke.

Så sörj inte blockpolitiken om den går under. Fundera i stället på vad som ska byggas i dess spillror. Låt idéerna flöda.

Tove Hovemyr,
ledarskribent på Upsala Nya Tidning och tidigare samhällspolitisk expert på tankesmedjan FORES

25/08/2026

"Där barn ska vara fredade"

Det finns inget sätt att mäta sorg. En människa som mördas är en människa som inte kommer hem igen. Föräldrar, barn, syskon och vänner lämnas kvar.

Men det händer något särskilt med ett samhälle när våldet når en skola.

Efter mordet på Brinellskolan i Fagersta var det inte bara det lokala samhället som slöt upp. Politiker ställde in planerade tal och valaktiviteter. Ministrar och partiledare kom och lade blommor. Medierna sände timme efter timme. Nu tillsätter regeringen en särskild skoldådskommission.

Reaktionen säger något om vad skolan är för oss.

Den är en av våra minsta gemensamma nämnare. Nästan oavsett vilka liv vi lever har vi varit där. Vi känner korridorerna, skolgården, matsalen, ljudet när en lektion börjar. Och generation efter generation lämnar vi våra barn där på morgonen med den självklara föreställningen att de ska komma hem på eftermiddagen.

Skolan är också platsen där barn ska få vara på väg att bli vuxna. Där de ska lära sig, bli kära, misslyckas på prov, hitta vänner och långsamt upptäcka sig själva. Samhället har lovat dem att de ska få göra det i trygghet. Kanske är det just därför ett mord i en skola möter sådana reaktioner. Det sker mitt i en vardag som vi tar för given.

Andra drabbas också av dödligt våld i Sverige. Kvinnor dödas av män de älskat och levt tillsammans med. Unga människor skjuts ihjäl i gängkonflikter. Deras liv är inte mindre värda och deras familjers sorg är inte mindre. Men vi har vant oss vid att, i brist på bättre formulering, sortera de dödsfallen. Vi har ord för dem, ”förklaringar” till dem och politiska konfliktlinjer kring dem. Mäns våld mot kvinnor. Gängvåld. Organiserad brottslighet.

När ett barn mördas i en skola är det svårare att hålla tragedin på avstånd. För vi har alla varit barn i en skola. Många av oss har skickat våra egna barn dit. Vi vet precis hur vanlig en fredag i augusti ska vara.

Kanske är det därför ett skoldåd som det som skedde i Fagersta kan få ett helt land att stanna upp. Inte för att livet som släcks där är mer värt än något annat liv. Utan för att platsen påminner oss om något vi vill kunna tro på: att det fortfarande finns rum där barn ska vara helt fredade.

Maria Arkeby,
biträdande verksamhetschef Tankesmedjan Tiden

25/08/2026

Valrörelsen går in i sitt slutskede och det är tydligt att Sverigedemokraterna blir mer radikala, för att försöka ta positionen som största borgerliga parti. Men tänker de rätt? Och hur kan Liberalerna leva med sig själva, när SD nu tar avstånd i från dem.

Detta och mycket annat i det här avsnittet av Tisdagsmagasinet. Med Jesper Bengtsson och Cecilia Malmström.

Valrörelsen går in i sitt slutskede och det är tydligt att Sverigedemokraterna blir mer radikala, för att försöka ta positionen som största borgerliga parti. Men tänker de rätt? Och hur kan Liberalern

24/08/2026

Tisdagsklubben är en partipolitiskt obunden mötesplats för samtal om demokrati, delaktighet och ansvarsfull opinionsbildning. I en tid när tonläget hårdnar och avstånden mellan människor växer vill vi göra det motsatta: skapa rum där olika perspektiv kan mötas med nyfikenhet i stället för misstro.

Läs mer på vår webbplats:

Tisdagsklubben är en partipolitiskt obunden mötesplats för samtal om demokrati, delaktighet och ansvarsfull opinionsbildning. I en tid när tonläget hårdnar och avstånden mellan människor växer vill vi göra det motsatta: skapa rum där olika perspektiv kan mötas med nyfikenhet i stället f...

29/07/2026

Tisdagsklubben är ett initiativ som samlar människor över block- och partigränser i ett gemensamt försvar för demokratin och det öppna samtalet.

28/07/2026

"Observera valen med Valobservation i Sverige (VOS) den 13 september"

För några val sedan intervjuade vi väljare på väg ut från vallokalen. Vi frågade hur länge de hade behövt köa och hur de upplevde det. Ett av de vanligaste svaren överraskade oss: många tyckte om att stå i kö. Faktiskt nästan alla.

Man står där en stund tillsammans med grannar och främlingar och känner att man är medborgare, tillsammans. Det finns en doktorsavhandling som handlar om detta, Ritual and rhythm in electoral systems: a comparative legal account. Precis som födelsedagar, bröllop och dop vill vi inte bara göra det smidigt och enkelt på vår telefon med bankID, vi vill att det ska vara en ritual.

Valobservation i Sverige (VOS) har observerat svenska val sedan 2014, och vi gör det inte för att vi förväntar oss att hitta valfusk. Vi ser snarare valobservation som medborgarnas revision av valsystemet. Hur fungerar det i praktiken? Vad kan förbättras? Vilka regler behöver ses över? Hur kan processen bli tydligare och mer begriplig för väljarna?

Precis som alla andra samhällssystem behöver också ett valsystem utvecklas över tid. Förändringar i samhället ställer nya krav, och det måste vara lätt för medborgarna att förstå hur valet går till och varför reglerna ser ut som de gör. Vårt mål är att stärka förtroendet för valprocessen – och därmed också för demokratin.

Efter varje val publicerar vi våra rapporter på valobservation.se och återkopplar till de berörda valnämnderna. Det blir dialog — om utbildning av röstmottagare, om praktiska rutiner i vallokalen, ibland om mer principiella frågor som valsedlarnas utformning. Vi är stolta över att våra rapporter har lett till att valnämnden i Stockholm har förtydligat vissa delar av utbildningen av röstmottagare och att regeringen blivit tvungen att svara på frågor från EU-kommissionen om bristerna i valhemligheten.

Men framför allt ser vi observationen som ett sätt att engagera fler i den demokratiska processen, det är därför vi genomför observationerna tillsammans med gymnasieungdomar och deltagare från folkhögskolornas allmänna linje. Och vi är stolta över att flera av dem senare gått vidare till att bli valförrättare. Nu behöver vi fler volontärer med lite mer livserfarenhet och perspektiv. Du kanske tror att det inte passar dig, men jag är säker på att du är precis den vi behöver. Det är inte svårt att bli valobservatör – vi ger dig den introduktion du behöver – och dessutom är det både lärorikt och väldigt roligt.

Om du vill bidra till att utveckla och stärka den svenska demokratin hoppas jag att du hör av dig till oss.

Någon förkunskap krävs inte. Du får den introduktion du behöver.

Anmäl dig här: https://forms.gle/5m7H4XoLPYprhc5E9

Amanda Valentin,
ordförande Föreningen Valobservation i Sverige (VOS)

Intresseanmälan till VOS valobservation 2026. Vi hör av oss till er per telefon eller e-mejl, och mer information om platser och tider kommer senare! www.valobservation.se Torsdag 13 augusti, 18.00 - Uppstartsmöte med VOS styrelse och volontärer Programme för valhelgen Fredag, Sept 11 (9:30 - 1...

21/07/2026

"Varför drömmer ingen om framtiden?"

Tisdsgsklubbens Johan Sjölander besöker Albert Camus grav i en liten sydfransk by och funderar i dagens nyhetsbrev på hur vi ska kunna återfå vår tro på framtiden.

När slutade vi egentligen drömma om framtiden?

Det finns något klaustrofobiskt över vår tid. En känsla av instängdhet. Lite som att vi alla befinner oss i det där soprummet i Dödsstjärnan i den första Star Wars-filmen, där väggarna sakta pressas emot oss, och det enda vi kan göra är att försöka tillfälligt hålla emot.

Demokratin är på tillbakamarsch, och vi försöker stå emot. Klimatförändringarna är över oss med värmeböljor och extremväder, och vi försöker desperat mildra effekterna. Tekniken tar våra jobb och sväljer våra själar på sociala medier, vi hoppas som bäst på en kort stund av andrum. Och över allt detta det ständigt närvarande våldet, som i en värld som rustar för krig och ungdomar som mördar varandra på våra gator.

Denna sommar har jag besökt den franske författaren och filosofen Albert Camus grav, i den lilla byn Lourmarin i Provence i södra Frankrike. Det var en rörande upplevelse. Den enkla gravstenen, belägen på en oansenlig kyrkogård som med ett välvilligt valt ord får beskrivas som bedagad.

Camus är en tänkare som följt mig sedan ungdomen. En intellektuell tonårsromans som mognat med åren. Arbetargrabben från Algeriet som blev motståndsman under kriget och nobelprisbelönad författare. Samtida med Sartre och därför ofta felaktigt benämnd som existentialist.

För mig är han framför allt en filosof för mörka tider. Den grundfråga han brottas med är hur vi kan överleva i en tillvaro som är absurd, präglad av krig, ockupation, folkmord. Hans svar är välkänt. Vi måste tänka oss Sisyfos lycklig, skriver han i sin Myten om Sisyfos.

Men vad menar Camus med detta? Tydligast blir det i hans skönlitterära verk Pesten. Den anonyma nordafrikanska staden Oran drabbas av ett sjukdomsutbrott. Vi känner igen oss från pandemin. Den ständiga räkningen, idag si många döda, i går så.

Sjukdomen är obarmhärtig. Grym. En av de starkaste scenerna är när huvudpersonen, läkaren Rieux, förgäves försöker rädda en ung pojke från döden. Med det finns ingen nåd. Ingen rättvisa. Pesten tar vem den vill. Och förbannar vi Gud för det finns det ingen som lyssnar på våra ångestfyllda vrål.

Trots det präglas romanen av någon form av hopp. Den slutar när pesten är över, och människorna jublar. Läkaren Rieux är kluven. Han vet att det inte är den slutliga segern. Pesten väntar där ute, kan alltid komma tillbaka. De döda är fortfarande döda.

Men när Rieux rör sig bland de firande människorna, till synes glömska av all den smärta och all den orättvisa de just genomlevt, känner han ändå en stor gemenskap. Konstaterar att "det i människorna finns fler saker att beundra än saker att förakta."

"Men ändå visste han att denna krönika inte kunde vara krönikan om den slutliga segern", fortsätter han. "Den kunde bara vara ett vittnesbörd om det som måste fullföljas, och om det som mot skräcken och dess outtröttliga vapen utan tvivel fortfarande måste fullföljas av alla människor, trots deras personliga sönderslitningar, som inte kan vara helgon och som vägrar att tillåta farsoterna och ändå anstränger sig att vara läkare."

Pesten kan läsas som en allegori över nazismens framväxt. Eller så kan den läsas som en mer allmänmänsklig berättelse. En skiss på en sorts moraliskt möjlig hållning i en värld som är fylld av mörker. Inte därför att författaren erbjuder ett färdigt program. Utan därför att han påminner oss om att människor kan fortsätta bygga även när världen är trasig.

För den där klaustrofobiska känslan kommer sig i mycket av att det finns en sådan skriande avsaknad av hopp, och av framtidstro, i den svenska samhällsdebatten. Vår tids pest är kanske framför allt uppgivenheten, cynismen.

Det gör att vi hamnar i ett tillstånd av stagnation istället för utveckling. Både höger och vänster blir upptagna med ett nostalgiskt krig mot framtiden, istället för att modigt närma sig den. Och frågan blir då: hur kan vi i vår tid vara läkaren? Hur ska vi orka fortsätta rulla den där stenen?

Jag tror inte på någon rosaskimrande äppelkäck optimism. Jag tror snarare, för att låna ett begrepp från Anders Ehnmark, på en kämpande pessimism. I en gemenskap av verkliga, ofullständiga människor.

För jag tänker att tron på framtiden någonstans måste bottna i tron på just människan. Inte som ett ideal, utan som hon faktiskt är. Att det vackra inte alltid finns i det perfekta, utan i det verkliga. Med alla dess skavanker.

Och att politikens viktigaste uppgift följaktligen inte är att skydda människor från framtiden, utan att ge dem skäl att längta till den, och kämpa för den.
För kanske är det just ett sådant kärvt budskap vi behöver höra.

Ja, vi kan bygga ett land där våra barn växer upp med större möjligheter än sina föräldrar. Där den bångstyriga demokratin blir en levande verklighet som växer och frodas i studiecirklar och i ett modigt kulturliv. Där tekniken frigör människan i stället för att göra henne mer upptagen. Där klimatomställningen blir början på en ny svensk rekordtid, inte slutet på en gammal. Där människor går hem från jobbet med mer stolthet än uppgivenhet, och där vi mäter framsteg inte bara i kronor och ören utan också i tillit, skaparglädje och tid tillsammans.

Ja, vi kan göra allt detta.
Men vi kommer aldrig att kunna göra världen perfekt bara genom att hoppas.
Det krävs något mer.

Den franske presidenten Sarkozy försökte få Camus grav flyttad till en mer storslagen placering i Panteon i Paris. Det stoppades av författarens familj. Så nu ligger han kvar, på en nedgången gravplats, i en sliten grav under en enkel sten. Det finns något symboliskt i detta. Camus är tillbaka där han började, vilar i det enkla, under en stekande Medelhavssol.

Vi andra lever vidare. Men kanske finns det en sanning framför andra, värd att ta med sig. Framtidstro handlar inte om psykologi. Det handlar om handling.

För den som hatar uppgivenheten och räds vad cynismen gör med vår samtid är det en förpliktigande insikt.

Johan Sjölander

Notera: Skribenterna i Tisdagsklubben svarar för sina egna åsikter. Tankesmedjan Fores och Tankesmedjan Tiden fungerar som plattform.

07/07/2026

Under måndagskvällen samlades en spänstig panel på Almedalens scen för att sätta tonen för Almedalsveckans många möten och dialoger. Vi har alla ett ansvar för samtalsklimatet på alla arenor: i samhället, på arbetsplatser, online, i föreningslivet. Även när vi tycker olika i sak. Demokrati, tillit och respekt för varandra är inget "någon annan" kommer att lösa.

Se sändningen i efterhand: https://www.youtube.com/watch?v=qGODs2o_6A0

07/07/2026

"Spelregler"

Regniga sommardagar är det nog inte bara hemma hos oss som sällskapsspelen åker fram. När solen kikar fram fylls parker och gräsmattor av kubb eller någon av barndomens favoriter – burken, dunken eller vad den nu kallades där du växte upp.

Och förr eller senare händer nästan alltid samma sak. Någon ifrågasätter reglerna.

Sveriges Radio gjorde till och med ett inslag om kubbregler inför midsommar. Ska fällda kubbar få staplas till torn eller inte? Försvinner baslinjens kubbar när de träffas från motståndarnas planhalva eller ligger de kvar hela spelet? Och hur ska egentligen kastet mot kungen göras – vanligt eller baklänges mellan benen?

Vi tycker kanske inte alltid lika om hur reglerna borde vara. Men innan spelet börjar brukar vi ändå komma överens om vilka regler som gäller. Någon kan muttra över ett missförstånd eller att den egentligen vill ha andra regler men följer dem ändå. Spelet bygger ju trots allt på att alla följer samma regler och att ingen fuskar.

Ett demokratiskt samhälle fungerar på samma sätt, om än med betydligt högre insatser.

Demokratin bygger inte bara på lagar och institutioner. Den bygger på tillit. Tillit till att val genomförs korrekt, att myndigheter följer lagen, att domstolar dömer självständigt och att den som förlorar ett val accepterar resultatet. Vi kan ha olika uppfattningar om vilka regler som borde ändras, men vi delar en överenskommelse om att förändringar sker inom de gemensamma spelreglerna.

Den tilliten gillar inte populisterna, för den gynnar dem inte. Oavsett om det är höger- eller vänsterpopulister så klarar de sig bättre i en värld där de spelar sitt eget spel, men deltagare de handplockat. Här får inte alla vara med.

Därför undergräver de tilliten. För det behöver de inte ens föreslå nya regler, det räcker att de får människor att tvivla på reglerna som redan finns. Att val är riggade. Att medier går maktens ärenden. Att forskare har dolda agendor. Att domstolar och myndigheter egentligen tjänar ett etablissemang snarare än medborgarna. Att de rika bara skor sig eller att de fattiga bara är lata.

När människor börjar tro att andra fuskar blir det också lättare att motivera det egna fusket. Om ingen annan följer reglerna, varför ska jag göra det? Om systemet ändå är riggat, varför värna det?

Den som bygger sin politiska berättelse på att stå utanför etablissemanget har heller inget starkt egenintresse av att skydda de institutioner som samhället långsamt byggt upp. Tvärtom. Det räcker att människor slutar lita på dem. Att så misstänksamhet mot myndigheter, medier, forskning eller politiska motståndare är betydligt enklare än att förklara de svåra avvägningar som krävs för att skapa ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. Det är betydligt enklare att erbjuda enkla svar än att beskriva en komplex verklighet.

Här finns egentligen ingen avgörande skillnad mellan höger- och vänsterpopulism. Den gemensamma nämnaren är berättelsen om att någon annan är en friåkare – människor som inte drar sitt strå till stacken men ändå gynnas av systemet. När tilliten mellan människor bryts ned försvagas också viljan att bidra till det gemensamma. Den väv av tillit som håller samman ett samhälle börjar långsamt repas upp.

Det är ingen slump att sådana budskap får särskilt starkt fäste i en tid då vårt uppmärksamhetsspann krymper. När varje samhällsfråga ska rymmas i ett kort videoklipp eller några rader i ett flöde blir den förenklade berättelsen nästan alltid mer attraktiv än den genomtänkta. Komplexitet kräver tid. Förenkling gör det inte.

Kanske är därför semesterveckorna mer värdefulla än vi tror. Kanske är en tjock roman, en lång film eller ett samtal som får ta tid inte bara avkoppling utan också ett sätt att träna vår förmåga att tänka längre än nästa rubrik eller nästa reel.

För demokratin kräver inte bara att vi kan spelreglerna. Den kräver också att vi förstår varför de finns – och varför de är värda att försvara. Särskilt ett valår.

Emma Henriksson

16/06/2026

"VM i fotboll blir en skam"

En somalisk fotbollsdomare vägras inresa till USA och fotbollsvärlden står bara och tittar. Samtidigt som en irakisk spelare förhörs i sju timmar. Det är en skam för VM och en symbol för den nya värld vi befinner oss i. Även om fotbolls-VM blir en underbar fest. Dessutom handlar veckans avsnitt om Centerns (förväntade) besked att man står bakom Magdalena Andersson som regeringsbildare.

Med Cecilia Malmström och Jesper Bengtsson.

Du kan lyssna på senaste avsnittet av Tisdagsmagasinet där poddar finns.

En somalisk fotbollsdomare vägras inresa till USA och fotbollsvärlden står bara och tittar. Samtidigt som en irakisk spelare förhörs i sju timmar. Det är en skam för VM och en symbol för den nya värl