Tisdagsklubben

05/11/2026

Tisdagsmagasinet om demokraternas jordskredsseger.

Demokraternas seger blev till och med större än väntat. Inte en flodvåg, en tsunami. Eller ”Bluenami”, som det nu kallas, efter den partifärg som tillskrivs demokraterna.

I delstater som Kansas och Texas valdes demokrater till senaten för första gången på decennier, och med Abdul El-Sayed får senaten sin första muslimska representant. Men vad berodde segern på? Och vad leder den till?

Med Cecilia Malmström och Jesper Bengtsson.

Demokraternas seger blev till och med större än väntat. I delstater som Kansas och Texas valdes demokrater till senaten för första gången på decennier, och med Abdul El-Sayed får senaten sin första mu

03/11/2026

"En resa åtta år tillbaka i tiden"

Idag hittade jag ett internt pm som jag skrev inom Socialdemokraterna i november 2018. Det gällde min bedömning av Centerns och Liberalernas vägval att ingå i eller ge stöd till en regering som överlever enbart med aktivt eller passivt stöd från Sverigedemokraterna. Åtta år har gått. Centern och Liberalerna har gått skilda vägar och gjort diametralt olika strategiska och taktiska bedömningar. Men grundfrågorna är desamma. Så håll till godo, kära läsare av Tisdagsklubbens nyhetsbrev! Välkomna på en resa åtta år tillbaka i tiden!

Anna Ekström

*****

"Starka röster på borgerliga ledarsidor och inom näringslivet driver att Centern och Liberalerna ska bryta sina vallöften och ingå i en Alliansregering eller stödja en Moderatledd regering – allt med Sverigedemokraternas passiva eller aktiva stöd.

Ett argument är att det gäller att visa mod och inte vara en fegis. Det sägs att den liberala ståndpunkten är ett irrationellt ställningstagande som av förnuftsskäl måste överges; ”Centern och Liberalerna kan lösgöra sig från detta med en skruvad form av heder i behåll. För de har ändå mot all rim och reson förklarat att de inte tänker närma sig Sverigedemokraterna oavsett valresultat. Utfästelserna har saknat logik och verklighetsförankring men har ändå gjorts, och folk har med vett och vilja röstat på dem.” skriver Smålandspostens Fredrik Haage (http://www.smp.se/ledare/rosenbad-inget-for-feigirs/). Som om motståndet från Centern och Liberalerna skulle bero på feghet, bristande logik eller verklighetsförankring!

Ytterligare ett argument går ut på att Liberalerna och Centern egentligen inte tycker att SD-stöd är så farligt; det är bara Socialdemokraternas tuffa argumentation som står mellan Alliansen och en regering med aktivt eller passivt stöd av Sverigedemokraterna. Alice Teodorescu skriver i GP: ”Däremot vill Löfven söndra Alliansen och öka stigmat för samtal med SD. Skälet är enkelt: en enig borgerlighet, som får SD:s passiva eller aktiva stöd, kommer under oöverskådlig tid att utgöra det främsta hindret mot ett socialdemokratiskt maktinnehav.” (http://www.gp.se/ledare/teodorescu-ta-ert-ansvar-alliansen-1.8255034) Som om liberaler inom Centern och Liberalerna skulle drivas av rädsla för socialdemokratisk kritik, inte egen övertygelse!

Argumentationen från konservativt håll utgår från att liberaler skulle tycka att stöd av Sverigedemokraterna är ett rimligt pris att betala för att slippa ett (annars oundvikligt?) socialdemokratiskt maktinnehav. År av dels konstruktivt samarbete med, dels hård konfrontation mot både Centern och Liberalerna har givit mig en helt annan bild. Som jag ser det är motståndet mot SD-stöd inom Liberalerna och Centern inte ett utslag av taktik, obetänksamhet eller feghet utan djupt känt och en ofrånkomlig del av liberal ideologi. Det liberala motståndet mot SD är inte något nytt utan har djupa historiska rötter. Detta, inget annat, är grunden för stigmat. De flesta liberaler jag träffar och samtalar med är djupt oroade av tanken på ett samarbete.

Och det är alltmer uppenbart att det går en allt tydligare skiljelinje mellan å ena sidan liberala krafter och å andra sidan konservativa krafter i Alliansen. Delvis går skiljelinjen rakt igenom alla allianspartier, tydligast Moderaterna, men framför allt manifesteras den i skilda ståndpunkter mellan å ena sidan Liberalerna och Centern och å andra sidan Moderaterna och Kristdemokraterna.

Jag avundas inte de avvägningar som liberaler inom Centern och Liberalerna måste göra nu. Jag förstår om det finns en omsorg om den allians som mödosamt byggts upp och som gav fyra års regerande i majoritet och fyra års regerande i minoritet. I 14 år har borgerliga politiker samarbetat, umgåtts och svetsats samman. Liberaler inom Centern och Liberalerna jag talar med är oroliga över hur de ska kunna hantera en krackelerad Allians både professionellt och känslomässigt.

Ofta citeras Princeton-professorn Jan Werner Müllers ord: ”Inga högerpopulister har kommit till makten i USA och Europa utan stöd från etablerade konservativa eliter”. Översatt till förhållandena i den svenska Riksdagen gäller att Sverigedemokraterna inte kan få makt och inflytande utan stöd från både etablerade konservativa eliter och etablerade liberala eliter. Ledningarna för Centern och Liberalerna är väl medvetna om Jan Werner Müllers läxa från samtidshistorien.

För egen del är jag övertygad om att Annie Lööf och Jan Björklund kommer att stå emot pressen och tonläget från högljudda ledarsidor och näringslivsföreträdare. Jag tror att svenska liberaler kommer att låta intresset att stå upp för liberalismen - och därmed inte bidra till att nationalism och högerpopulism vinner mark - väga tyngst. Därför är det min bedömning att Centern och Liberalerna kommer att motverka en regering som ger Sverigedemokraterna någon form av inflytande.

Anna Ekström"

27/10/2026

"Vad krävs för att vinna väljarnas förtroende inför nästa val?"

Valrörelsen är bakom oss och en ny mandatperiod tar form. Även om regeringsbildningen pågår och utgången är oviss behöver partierna redan nu ställa sig frågan: vad krävs för att vinna väljarnas förtroende inför nästa val?

Ett svar finns hos tjänstemännen. De arbetar i privat och offentlig sektor, i stora och små verksamheter, i hela landet. Tidigare var tesen att som tjänstemännen röstar, så röstar Sverige. Det stämmer inte längre. 41 procent uppger att de lutar åt vänster, lika många åt höger och 13 procent placerar sig i mitten. Det visar en ny undersökning som Novus har gjort på uppdrag av oss på TCO. Tjänstemännen har gått från att spegla valresultatet till att kunna bli kungamakare. Den som vill ha nycklarna till Rosenbad behöver förstå vad som är viktigt för tjänstemännen.

Valrörelsen präglades av konflikter och vilka partier som kan regera tillsammans. Men när tjänstemännen själva berättar varför de röstade som de gjorde står sakpolitiken, ideologi och tron på framtiden i centrum. Samtidigt beskriver tjänstemännen valrörelsen som smutsig, aggressiv, ytlig och förvirrande. Hela 67 procent anser att valrörelsen varit ohövlig. Här finns en tydlig paradox som partierna måste hantera. Tjänstemännen vill kunna ta ställning till konkreta förslag och framtidsvisioner, inte bara behöva följa konflikter mellan partierna.

TCO ser särskilt två sakområden där det finns goda förutsättningar för politiken att ta ett samlat grepp: jobben och klimatet.

Jobben behöver bli en huvudfråga igen. Sverige står i dag inför en växande kompetensparadox. Omkring 70 procent av de inskrivna arbetslösa bedöms ha svag konkurrensförmåga. Över 40 procent har varit arbetslösa längre än ett år. Samtidigt råder brist på bland annat sjuksköterskor, ingenjörer och poliser. Arbetsmarknadspolitiken behöver fokusera på det vi vet fungerar: individanpassat stöd till den som är arbetslös, fler arbetsförmedlare och fler kontor. Det handlar också om utbildning genom hela arbetslivet och ett företagsklimat där nya jobb kan växa fram.

Höj ambitionerna i klimatpolitiken. En mer offensiv klimat- och energipolitik kan förena lägre utsläpp med tillväxt och framtidstro. För det finns en bred folklig förankring, inte minst bland tjänstemännen. Klimatet hänger ihop med jobben. De länder som leder klimatutvecklingen kommer också att vara de som attraherar kapital och kompetens. De nya gröna jobben ska kunna skapas här, en grön kompetensförsörjningsstrategi kan visa vägen.

Den som vill vinna tjänstemännens förtroende inför nästa val behöver reda nu göra sin hemläxa, oavsett om det är i opposition eller i regering. Partierna måste visa vad de vill uträtta, föra en debatt som gör vägvalen begripliga och ge både sysselsättningen och klimatomställningen den plats de förtjänar. Den som skapar en framtid att länga till kommer vara närmare regeringsmakten.

Therese Svanström,
ordförande TCO

Notera: Skribenterna i Tisdagsklubben svarar för sina egna åsikter. Tankesmedjan Fores och Tankesmedjan Tiden fungerar som plattform.

27/10/2026

Tisdagsmagasinet om regeringsbildning och valen i Serbien och Brasilien.

En veckas sondering av Centerledaren, men ännu ingen regering. Men kanske var rundan ändå nödvändig för att utesluta mittenalternativet – i alla fall just nu.

Och så har det varit val i Serbien. En enorm framgång för alla demokratiska krafter. Liksom i Brasilien, där Lula och Arbetarpartiet lyckades mota tillbaka bolsonarismen.

Med: Cecilia Malmström och Jesper Bengtsson.

En veckas sondering av Centerledaren, men ännu ingen regering. Men kanske var rundan ändå nödvändig för att utesluta mittenalternativet – i alla fall just nu. Och så har det varit val i Serbien. En en

20/10/2026

"Spelteorivalet 2026"

När Novus frågade väljarna vad de tyckte att valrörelsen huvudsakligen handlade om toppades listan av ”tjafs och pajkastning”. Därefter kom regeringsfrågan. Vilka partier som ska bilda regering med vilka, och vilka som ska hållas utanför. Ytterst få sakfrågor kvalade in. Valrörelsen blev varken sakpolitisk eller ideologisk, utan den blev rent spelteoretisk. Frågan reducerades till vem som ska regera med vem och vem som ska stängas ute.

V och SD intog huvudrollerna, främst som avskräckande exempel på hur den andra sidan inte kan bilda regering utan att bli beroende av det yttersta vänster- eller högeralternativet.

Här finns anledning att invända mot att etiketterna ”höger” och ”vänster” ens används. De ger en missvisande bild av väljarna. Begreppen speglar snarare hur partier stämplas utifrån, inte minst på högersidan där många väljare i ett klassiskt socioekonomiskt perspektiv inte alls passar in i högerf**ket. Höger och vänster används i dag mest som svepande skällsord mot motståndarsidan, precis som hotet om SD eller V i ett regeringsunderlag. Ser vi bortom Sveriges gränser är skillnaden mellan M och S dessutom marginell, miltals ifrån hur en debatt mellan höger och vänster ser ut i exempelvis USA.

Hur hamnade vi här? Situationen har naturligtvis inte uppstått i ett vakuum. Den är en logisk förlängning av en anglosaxisk mediedramaturgi. Precis som på så många andra områden har svensk medieutveckling sneglat på medielandskapet och medielogiken i USA och Storbritannien. Fox News känslobaserade journalistik blev svaret på de algoritmstyrda nätverkens disruptiva effekt på traditionella medier. Men man blandade ihop distribution med innehåll och stirrade sig blind på vad som gav klick och delningar. Tänk efter själv: Hur mycket av ett vanligt Aktuelltinslag vill man dela eller gilla i sociala medier? I princip ingenting.

Däremot räcker det att någon tappar fattningen eller trycker till en motståndare i en debatt för att skapa en viral klicksuccé. Några tusen reaktioner kan upplevas som massiva på nätet, trots att drygt 6,7 miljoner svenskar går och röstar samt att 9 av 10 svenskar följer traditionella nyheter minst en gång om dagen.

Detta feltänk ledde till en övertygelse om att debatter är det mest intressanta medieformatet och bra debatter förutsätter i regel två tydliga sidor. Det märktes inte minst i SVT:s partiledardebatter. De gav sannolikt gott om klick och spridning, men frågan är om någon blev särskilt mycket klokare kring politiken när sändningen var över. Debattformatet är skräddarsytt för känslojakt där upprördhet trumfar fakta. Den som är synbart arg eller sårad vinner nästan alltid publikens sympatier över en saklig debattör som lutar sig mot torra fakta. Känslan är omedelbar och uppenbar här och nu, medan fakta kräver kunskap och reflektion för att förstås.

Jakten på underhållande debatter skapar ett krav på två renodlade motpoler och även två låsta regeringsalternativ, eftersom det blir bäst tv.

Men det skapar också falska motsättningar. Inom medierna har man dessutom fått för sig att balans är synonymt med neutralitet. När allt ramas in som höger mot vänster gäller det att visa upp två tydliga ytterligheter. Plötsligt sitter Göran Greider och Dick Erixon i tv-studion för att garantera balans. Problemet är att de representerar åsikter som ligger mycket långt ifrån den absoluta majoriteten av svenska folket. De flesta väljare befinner sig närmare mitten och ser bara två ytterlighetspositioner gräla om i princip allt.

Samtidigt vinner man inga val utan att synas i tv. För att få synas måste partierna anpassa sig till medielogikens krav på två läger. Den som inte spelar med blir osynliggjord.

Svenska folket tvingas därmed bilda sig en uppfattning via en medielogik som ger sken av att det bara finns två extrema alternativ. Det är inte vad väljarna faktiskt efterfrågar. I grunden vill en majoritet helst se att S och M samregerar i dagens exceptionellt svåra säkerhets- och geopolitiska läge. Men väljarna får höra att det är en omöjlighet, eftersom det bara finns valet mellan en regering beroende av V eller en beroende av SD. Greider och Erixon-logiken flyttar in i regeringsbildningen. Politiken anpassar sig efter mediernas fokus, och väljarna tvingas förhålla sig till spelplanen som målas upp.

Därför står vi nu inte bara inför ett spelteorival, utan i samma låsning som präglar stora delar av västvärlden med länder klyvda i 50 mot 50 procent. Denna spelteori omfamnas också av politiska strateger som visserligen vet att väljarna normalfördelar sig kring mitten, men som ändå tvingas att polarisera debatten utifrån de mest extrema kanterna. För finns du inte i TV så väljs du inte. Det har varit sant ända sedan TV:n kom i var mans vardagsrum, och lika mycket nu när TV:n också är i var mans ficka.

Så sitter vi här igen och väntar på vilket inflytande V eller SD får över nästa regering, eller om låsningen blir så total att vi tvingas till extra val.

Det är en klen tröst att Sverige inte är ensamt om utvecklingen. Samma mekanismer syns i land efter land där nyhetsmedier förväxlat mekanisk balans med verklig opartiskhet. När medierna egentligen borde fungera som ett offentligt samvete och granska sakpolitiken, i stället för att reducera demokratin till en dramaturgisk match mellan två konstruerade ytterligheter.

Torbjörn Sjöström,
grundare Globeknot, ordförande Novus

13/10/2026

Offentliga avrättningar och avtal med Ryssland

USA:s försvarsminister tänker arrangera en offentlig avrättning, något som annars görs i länder som Iran och Afghanistan. Dessutom har Trump slutit avtal om olja med Ryssland. Och hur går det egentligen i den svenska regeringsbildningen? Har vi just kunnat följa det mest effektiva seminariet i världshistorien eller är det fortfarande långt kvar till en ny regering?

Med: Cecilia Malmström och Jesper Bengtsson

USA:s försvarsminister tänker arrangera en offentlig avrättning, något som annars görs i länder som Iran och Afghanistan. Dessutom har Trump slutit avtal om olja med Ryssland. Och hur går det egentlig

13/10/2026

"Demokrati är en investering i fred"

När världen rustar är det lätt att tro att säkerhet främst skapas med fler vapen. Ett starkt försvar behövs i en farligare tid. Men om Sverige menar allvar med att förebygga krig måste vi också investera i det som gör att konflikter inte uppstår: demokrati, rättsstat, jämlikhet och människors möjlighet att organisera sig och känna hopp inför framtiden.

När makten koncentreras, oppositionen tystas och utrymmet för debatt krymper ökar risken för förtryck och konfrontation. Där makten däremot kan granskas, människor kräva sin rätt, domstolar agerar oberoende och det bjuds in till förhandlingar, finns fredliga vägar ur en konflikt.

Just därför är den globala tillbakagången för demokratin så allvarlig. Decennier av framsteg har gått förlorade. Auktoritära ledare har blivit djärvare och angreppen följer ett välkänt mönster: fria medier misstänkliggörs, domstolars oberoende försvagas och civilsamhällets organisationer pressas tillbaka. Fria f**kföreningar hör ofta till de första måltavlorna. De ger människor makt att tillsammans påverka arbetsvillkor, inkomster och samhällets riktning. Därför är f**kliga rättigheter också demokratiska rättigheter.

Sverige kan inte betrakta utvecklingen från läktaren. Vårt ansvar börjar hemma. Rättsstatliga principer måste försvaras också när de är obekväma. Myndigheter ska stå fria från otillbörlig styrning, domstolar vara oberoende och opposition, journalistik, folkbildning, kultur och föreningsliv ha reella möjligheter att verka. Demokratin försvagas oftast genom många beslut som var för sig kan framstå som begränsade men som tillsammans gör kritik svårare och makten mindre möjlig att syna och utkräva ansvar för.

Det handlar också om att slå vakt om jämlikheten. Stora skillnader i livsvillkor undergräver tillit och ger näring åt krafter som tjänar på att ställa grupper mot varandra. Den som möter otrygga jobb, svag välfärd och krympande framtidsutsikter får goda skäl att känna skepsis till samhället. Politik för full sysselsättning, stark välfärd, utbildning och trygga arbetsvillkor är därför också förebyggande demokratiarbete.

Sveriges ansvar tar inte slt vid nationsgränsen. När resurserna till utsatta samhällen minskar samtidigt som väpnade konflikter, hunger och klimatförändringar slår allt hårdare försvagas möjligheten att förebygga nya kriser. I det utrymmet kan auktoritära stater vinna inflytande genom stöd som inte förenas med krav på insyn, mänskliga rättigheter eller rimliga arbetsvillkor. Satsningar på oberoende journalistik, människorättsförsvarare, kvinnors rättigheter, fria f**k och självständiga samhällsinstitutioner är därför mer än solidaritet - de minskar sårbarhet och stärker vår gemensamma trygghet.

Sverige bör därför formulera en självständig och uthållig internationell linje. Tillträdande regering behöver en plan för att återställa svenskt bistånd till en procent av BNI. Inom EU bör Sverige verka för att unionens förmåner villkoras av respekt för rättsstatens grundvalar och för att ekonomiska relationer bidrar till, i stället för att försvaga, mänskliga rättigheter och arbetsvillkor.

Ett aktivt civilsamhälle är en viktig del av totalförsvaret och kan inte tas för givet. Fackförbund, trossamfund, studieförbund och folkrörelser tränar varje dag människor i demokratins praktik: att lyssna, rösta, förhandla, kompromissa och hålla valda företrädare ansvariga. På detta vinner samhället mötesplatser där misstro vänds till gemensam handling.

Sveriges begränsade storlek hindrar oss inte från att göra skillnad. Vårt inflytande har ofta vuxit ur förmågan att samla andra, värna folkrätten och visa att solidaritet kan gå hand i hand med nationella framtidsintressen. När fler regeringar drar sig undan det gemensamma ansvaret blir en trovärdig och konsekvent svensk röst särskilt värdefull.

Fred byggs långt innan krig bryter ut. Den byggs när en arbetstagare vågar organisera sig, när en journalist kan granska makten, när en domare står fri och när människor ser att demokratin också förbättrar deras vardag och framtid. Sveriges uppgift är att försvara dessa möjligheter här hemma och tillsammans med andra. Genom goda livsvillkor och demokrati når vi fred.

Maria Nyberg,
LO:s internationella chef

07/10/2026

Demokratin behöver ett politiskt samtal där hårda meningsskiljaktigheter ryms, utan att människor förlöjligas, misstänkliggörs eller reduceras till stereotyper. Det skriver företrädare för Demokratiuppropet.

06/10/2026

"I väntans tider"

En grå och ogenomskinlig dimma har legat över svensk politik sedan valet.

Tidö röstades bort med tre mandats marginal, det står bortom allt tvivel. Det är valets riktigt stora vinst att en auktoritärt lutande nationalism inte längre är Sveriges dominerande ideologi. Det är en lättnad som är enorm. Successivt kommer det att komma in mer frisk luft i den politiska atmosfären.

Men dimman hänger kvar över vad det egentligen var som röstades in av väljarna. Det finns än så länge ingen politisk entusiasm i luften - vi håller alla andan och väntar. En regering behöver hamras ur ett ganska hårdbearbetat valresultatsämne.

Tyvärr har hela debatten både före och efter valet handlat om vem som tar vem. Diskussionen om ”vad” verkar ha glömts bort. Valvinnarna behöver lägga om fokus!

Det som väljarna av en kommande post-Tidö-regering längtar efter är en politik som ger bättre trygghet, frihet och framtidstro.

Tre frågor för regeringsbildarna att besvara i stället för att gaffla om ministerposter:

1. Vad behöver göras under de kommande fyra åren för att reparera de motorsågsmassakrer som Tidöregeringen åstadkom på så många områden?

Förslag: Rulla tillbaka försämringarna av rättssäkerheten, demokratin, folkbildningen, kulturen, oberoendet för public service, biståndet, energin, klimatpolitiken, naturvården och migrationspolitiken.

2. Vilka grundläggande strukturella problem behöver tas itu med för att säkra tillväxten och tryggheten för framtiden?

Några förslag: Näringslivets kompetensförsörjning (bland annat arbetskraftsinvandring), framtida elförsörjning till förutsägbara priser, översyn av skattesystemet, reparation av det eroderade socialförsäkringssystemet (återställ ekonomisk trygghet i livets olika skeden), investeringar i den eftersatta infrastrukturen (järnvägar, post, vattenförsörjning), och den övergripande frågan om omläggning till ett miljömässigt hållbart samhälle.

Sverige har haft decennier av ad hoc-lösningar på dessa områden som haft en livscykel på max fyra år. Det duger inte.

3. Hur kan Sverige åter bli ett land där alla människor inkluderas, där deras kompetens och arbetsglädje kan låsas upp, där kommande generationer kan återfå en tro på sin egen och på världens framtid?

Några tankar: en regionalpolitik (gärna norsk-inspirerad) för att hela landet ska leva, en ny egnahemssatsning med inriktning på att ersätta miljonprogramområdena, öppna vägar till ett medborgarskap för alla som bor permanent i Sverige, obligatorisk totalförsvarsplikt där alla förutsätts kunna bidra, resurssäkrade skolor och kulturskolor i hela landet.

En medveten politik för politisk och social inklusion, för tillväxt och social rättvisa, för fördjupad demokrati och förbättrad rättssäkerhet vore ett effektivt motmedel mot den auktoritära nationalismen. Den svarar på väljarnas rop om en ny politisk inriktning.

Så om valvinnarna fastnar i VEM-leken, låt i stället alla oss andra använda de kommande veckorna till att starta offentliga diskussioner om VAD en post-Tidöpolitik är.

Så skingrar vi dimmorna gemensamt.

Maria Leissner

Notera: Skribenterna i Tisdagsklubben svarar för sina egna åsikter.