Tisdagsklubben

14/04/2026

”Det började med ’farliga ord’”

Den som bodde i Ryssland 1999, när Putin blev premiärminister och Tjetjenienkriget startade om, kunde känna det. Det var svårt att sätta fingret på, men det var nog det som Timothy Snyder, i sin bok Tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet, kallar för farliga ord. Det var som att generalerna inte längre behövde låtsas att de följde Europakonventionen och krigets lagar. De kunde börja använda ord som likvidera och utplåna, när de blev intervjuade av journalister. Putin kunde säga att man skulle dränka terroristerna på dasset. Hårda ord - om dem som ändå ingen kände någon sympati för, tjetjenska terrorister och tillresta saudiska wahabiter. Det blev okej att säga så om dem. Och så buntade man sedan ihop dem med personer och grupper som hade legitim kritik mot hur den ryska centralmakten behandlade civilbefolkningen i Tjetjenien. Och sedan dess har det expanderat och eskalerat, intern repression som blir extern aggression som rättfärdigar intern repression och som kräver mer extern aggression för att rättfärdigas.

Och 2024 var det som att cirkeln slöts – när Svetlana Petrijtjuk och Zjenja Berkovitj dömdes till s*x års fängelse. De dömdes för “rättfärdigande av terrorism” för pjäsen ”Finist, den tappra falken” – skriven 2019 och belönad med två Guldmasken-priser 2022 (bästa dramatik och scenografi). En pjäs som bygger på verkliga intervjuer och rättsprotokoll om ryska kvinnor som lockats till IS i Syrien - ett tydligt antiterroristiskt verk. Zjenja Berkovitj och Svetlana Petrijtjuk dömdes inte för vad pjäsen är, utan för vad de är: feminister, regimkritiker, öppet kritiska mot kriget i Ukraina. Den nya inre fienden. Den som en gång var tjetjenska terrorister har steg för steg utvidgats – till oppositionen, till oliktänkande, till alla som avviker i sitt sätt att leva från den alltmer reaktionära och chauvinistiska linjen. Och i den logiken blir anklagelsen plötsligt “rimlig”: om dessa opatriotiska kvinnor skriver om sunnitiska terrorister, då måste det vara för att rättfärdiga dem. Det var den ärkekonservative filmregissören Nikita Michalkov som anmälde pjäsen och det sägs att han personligen talade med Rysslands riksåklagare Alexander Bastrykin. Den som sett Michalkovs svavelosande monologer på teve kan nästan föreställa sig att han använde ord som utplåna, likvidera och dränka på dasset. Kortklippta kvinnor som inte vill ligga med honom, det finns ingen plats för sådana i Michalkovs och Putins Ryssland.

Men på den lilla ryska bokhandeln Interbok på Kungsholmen i Stockholm, finns det plats för dem, och det finns plats för dig. Kom på visning av en filmad version av pjäsen, med engelsk textning, fredagen den 17 april klockan 19:00. Visningen följs av ett samtal om Petrijtjuks och Berkovitjs fall och vad det säger om förutsättningarna för konstnärer och artister i Ryssland idag.

Läs mer om evenemanget här: https://www.facebook.com/events/1656177985567614

Amanda Valentin

14/04/2026

”Äntligen!”

Så går då 16 år av illiberalt styre i Ungern under Viktor Orbán mot sitt slut. Den förkrossande segern i söndagens val för Peter Magyar och Tisza är först och främst en triumf för den ungerska demokratin. Rekordhögt valdeltagande, stark mobilisering och en (än så länge) ordnad process för maktskifte är viktiga ingredienser i en tid då demokratin sitter trångt på många ställen runt om i världen.

Runt om i världen, ja. Medan det jublas i de flesta europeiska huvudstäder kan man bara föreställa sig vad som sägs i dag i såväl Washington och Moskva som i Peking. MAGA-rörelsens politiska investeringar i ett fortsatt Orbán-styre har ju varit synliga för alla medan Kreml sin vana trogen har agerat under täcket och bakom kulisserna. Resultaten har blivit desamma – fiasko! Det ungerska folket vill ha ordning på ekonomin, mindre korruption och ett tydligare europeiskt perspektiv. Med den s k supermajoritet som Tisza nu troligen får i parlamentet ligger allt detta inom möjlighetens gräns.

Vi bör dock ha realistiska föreställningar om vad en ny ungersk regering kan åstadkomma på det europeiska planet, både vad gäller omfattning och hastighet.

Överst på dagordningen för EU står nu att få loss de 90 miljarder euro i lån till Ukraina som Orbán hittills blockerat. Allt talar för att en ny ungersk regering kommer att häva sitt veto mot detta lånepaket. Nästan lika mycket talar också för att Slovakien då kommer att släppa sitt motstånd. Robert Fico har flera gånger visat att han gärna går emot viktiga EU-beslut men endast om någon annan tar täten.

Från ungersk sida kommer man att vilja koppla ett ja till Ukraina-lånet till att de EU-budgetmedel som kommissionen frusit nu betalas ut. För att detta ska ske måste dock den nya regeringen mycket snabbt visa på en trovärdig plan för att reformera det ungerska rättssystemet, vilket var orsaken till frysningen. En sådan plan finns redan färdig i byrålådorna i Budapest.

Men det är viktigt att komma ihåg att även en Tisza-ledd regering kommer att ha många frågetecken vad gäller Ukrainas närmande till EU. Magyar har mer eller mindre lovat en folkomröstning i saken. Också på andra områden kommer det att finnas en policymässig kontinuitet på ungersk sida, till exempel den negativa synen på EU:s gemensamma asyl- och migrationspolitik.

Men i dessa dagar bör vi först och främst glädjas åt utgången av det ungerska valet och att en aggressiv högerpopulism har besegrats. Både unga och gamla ungrare har visat att man vill se en framtid närmare Europa. Nu behöver vi ge den nya regeringen allt stöd. Magyar måste skyndsamt ta itu med en ekonomi som är helt körd i botten med ett förfärande stort budgetunderskott.

Vi måste också ge stöd för den nya regeringens ansträngningar att flytta en del av de ekonomiska ägg som man lagt i den kinesiska korgen. Ungern behöver också förmås att kraftfullt minska sitt beroende av fossila bränslen.

Ungern är en viktig del av Europa. Vi måste tillsammans verka för att landet förblir en central del i vårt gemensamma europeiska samhällsbygge.

Lars Danielsson, förre detta EU-ambassadör och statssekreterare

09/04/2026

Premiär för Tisdagspuben i Uppsala: Hur mår vår rättsstat?

När: Tisdag 21 april klockan 18:00 till sent, panelsamtal klockan 18:30
Var: Gotlands nation, Östra Ågatan 13, Uppsala

Anmälan
Evenemanget är öppet för allmänheten men det är begränsat med platser för icke-studenter och studenter utan nationskort. För dem krävs föranmälan via den här länken:

Hur mår vår rättsstat? Premiär för Tisdagspuben i Uppsala Under de senaste åren har svensk politik präglats av en allt hårdare kriminalpolitik, med exempelvis högre straff, sänkt straffbarhetsålder och fler verktyg för polisen. Beslut om förändringar har fattats snabbt och många gång...

08/04/2026

I går kväll arrangerade vi ett Tisdagsseminarium om utländsk påverkan inför riksdagsvalet.

I panelen (från vänster i bild):
• Alesia Rudnik, forskare inom statsvetenskap
• Inga Näslund, expert på Östeuropa och Ryssland
• Torbjörn Sjöström, VD för Novus
• Bert Sundström, journalist och utrikesreporter

Moderator: Brit Stakston, kommunikationss*xpert

07/04/2026

”Laboratoriet Ungern darrar – och SD håller andan”

Budapest har de senaste åren förvandlats till den globala högerns absoluta favoritdestination. När den europeiska upplagan av CPAC (Conservative Political Action Conference) nyligen gick av stapeln i den ungerska huvudstaden, var det som vanligt en kavalkad av tunga namn inom den nationella och konservativa rörelsen. Med ryggdunkningar, hyllningar till kärnfamiljen och löften om att krossa "woke-ideologin" befäste premiärminister Viktor Orbán återigen bilden av Ungern som ett konservativt framtidslaboratorium.

Men bakom de glänsande konferensfasaderna och de kaxiga brandtalen håller labbet på att rämna. Den 12 april 2026 går Ungern till val, och för första gången på 16 år darrar Orbáns makt på allvar.

Den som skakar om regimen är ingen vänsterliberal EU-byråkrat från Bryssel, utan en man sprungen ur Fidesz eget innersta väsen: Péter Magyar och hans parti Tisza. Magyar har på kort tid lyckats kanalisera ett djupt folkligt missnöje mot korruption och ekonomisk stagnation. Han talar samma patriotiska språk som Orbán, men utan de ryska kyssarna och det systematiska nedmonterandet av rättsstaten. Det är ett mardrömsscenario för Orbán, som plötsligt möter en spegelbild han inte kan avfärda som "vänsterextrem".

Det här ungerska dramat sätter fingret på en extremt känslig punkt för ett parti här hemma i Sverige: Sverigedemokraterna.

Historiskt har SD haft en notoriskt svårnavigerad relation till Orbáns Ungern. Å ena sidan har Ungern varit den där kaxiga rebellen i EU som gjort precis det SD alltid drömt om – stängt gränserna och struntat i Bryssels pekpinnar. Men å andra sidan har Orbáns flörtande med Vladimir Putin och de ständiga attackerna på pressfrihet och domstolar varit politiskt dynamit för SD att förknippa sig med i Sverige.

Det är ingen slump att SD:s företrädare ofta vridit på sig som maskar på en krok när de fått frågor om Ungern. De har varit noga med att poängtera att de "inte är något systerparti" och har sagt nej till att sitta i samma EU-grupp som Fidesz. Man vill gärna ha de konservativa valvinsterna och den hårda migrationspolitiken, men man vill absolut inte ha den auktoritära eftersmaken. SD vill framstå som ett rumsrent, demokratiskt samarbetsparti i det svenska regeringsunderlaget – och då rimmar Ungerns urholkning av demokratin illa.

Valet i Ungern handlar därför om mycket mer än bara Budapest. Det handlar om hela den europeiska högerpopulismens självbild.

Om Orbán faller den 12 april, faller också själva hjärtat i den rörelse som CPAC försöker bygga upp i Europa. Det visar i så fall att inte ens skräddarsydda valsystem och total kontroll över medierna kan skydda en auktoritär ledare när folket tröttnat på korruption.

För SD skulle en förlust för Orbán sannolikt innebära en lättnadens suck i smyg. Då slipper de fortsätta försvara det ungerska experimentet. Men det lämnar dem också utan sin kanske starkaste symboliska ledstjärna i Europa. Det återstår att se om laboratoriet i Ungern producerar ett vinnande koncept – eller om bägaren till slt rinner över.

Max Lapitsky, skådespelare, journalist och konstnär

07/04/2026

”Orbán and the Rise of Illiberal Hungary”

Older Swedish liberals may still recall the image of a young Viktor Orbán. In the late 1980s, he was perhaps the most recognisable Hungarian politician abroad: a charismatic, long-haired figure who resembled a 1968 student leader more than a conventional Eastern European politician. His message resonated naturally in Western democracies. He advocated a social market economy, combining efficiency with social justice, and firmly supported Western integration. Joining the European Union and NATO was presented not merely as a strategic choice, but as a civilizational one. He spoke about closing the door to the East and opening it to the West, and emphasised that fighting corruption was essential to building a democratic state.

When he won the 1998 election, Orbán was Vice President of the Liberal International and widely admired among European liberals. His later move to the European People’s Party placed him among stronger political heavyweights, and after leaving that family, he re-emerged in a different political space, where his long service as prime minister again made him stand out.

The turning point came after his defeat in 2002. Orbán famously said they had been in government, but not in power. This distinction is revealing. It meant that independent media exposed corruption, and courts and institutions operated beyond political control. The conclusion his party drew was that such constraints had to be eliminated.

With a two-thirds majority in 2010, this became possible. A new constitution was adopted with minimal public debate. It combined ideological elements—mirroring today’s European far right and MAGA politics, including rigid definitions of family and gender—with a systematic restructuring of institutions. Loyalists were placed in key positions, ensuring long-term political control. At the same time, economic resources were increasingly concentrated within a politically connected elite. This was not occasional corruption, but a model of state capture based on loyalty.

Orbán’s foreign policy also underwent a profound shift. In 2008, during the Russia–Georgia war, he openly criticised Moscow. Yet after a 2009 visit to Saint Petersburg, where he held a long private meeting with President Putin, his stance gradually changed. In the context of Ukraine, his rhetoric and actions have increasingly aligned with Russian interests. This shift was evident in Hungary’s delayed approval of Sweden’s NATO accession, which came even after Turkey’s. What exactly happened in that meeting remains unknown, but many Hungarians expect that one day it will be clarified.

For a time, domestic developments carried little political cost. After 2010, Hungary received unprecedented levels of EU funding, which supported visible development and rising incomes. For many voters, material improvement outweighed institutional concerns. This was reinforced by a transformed media landscape and a fragmented opposition, which limited effective political alternatives.

However, large-scale corruption also led the European Union to condition funds on rule-of-law standards. As resources diminished and post-2022 fiscal tightening followed pre-election spending, public dissatisfaction grew.

It was in this context that Péter Magyar emerged. A former insider connected to the governing elite, he broke with the system after a presidential pardon scandal in early 2024. His public criticism reached millions within days. His credibility stems precisely from this insider status, combined with a clear, accessible message that resonates beyond traditional opposition voters.

Two years later, his party leads most polls. Hungary is once again approaching a pivotal election—not only between parties, but between political systems. The key question is no longer whether there is a challenger, but whether change can translate into a genuine restoration of democratic governance.

What, then, can liberals expect from Péter Magyar? The honest answer is: we do not yet know many of the details. Elements of Orbán’s rhetoric echo in his language: a hard line on migration, including keeping the southern border fence; an emphasis on national sovereignty that at times stretches beyond mainstream EU positions; and a notable lack of clear commitments on LGBTQ rights. This may be tactical, aimed at making it easier for former Orbán voters to switch sides, or it may reflect deeper convictions—only time will tell. What matters most today, however, is that he represents a credible chance to oust Orbán after those devastating years.

Matyas Eorsi, förre detta generalsekreterare i Europarådet

31/03/2026

”Väljarbarometrar: Vetenskaplig precision eller statistiska gissningar?”

Har du reagerat på att opinionsmätningar kan visa helt olika resultat? Nyligen visade en mätning från Demoskop att Liberalerna låg på 4,5 procent, medan Novus och Ipsos samtidigt uppmätte drygt 2 procent. Skillnaden beror inte på slumpen, utan på fundamentala metodval.

Självrekrytering vs. Slumpmässighet
Demoskop använder en självrekryterad panel, där läsare på Aftonbladet och SvD själva anmäler sig. För en statistiker är detta tabu av flera skäl:

• Skevhet: De mest engagerade eller de som vill bilda opinion söker sig till panelerna.

• Säkerhetsrisker: Det är omöjligt att veta om svaren kommer från riktiga väljare, AI-robotar eller trollfabriker.

• Bakvänd viktning: För att korrigera skevheten måste man gissa vad folket tycker och vikta därefter. Resultatet riskerar att hamna nära vad undersökaren förväntar sig.

Den vetenskapliga metoden
Aktörer som Novus, Ipsos och SCB använder slumpmässiga urval. Genom att kontakta slumpmässigt utvalda individer representeras hela befolkningen. Metoden har en känd felmarginal och speglar verkligheten tillförlitligt. Forskningen är entydig: självrekrytering diskvalificerar tillförlitligheten.

Pris före kvalitet?
Ovetenskapliga mätningar är populära för att de är nästan gratis att genomföra. Det ser faktiskt ut som Demoskop tenderar att ”rätta till” sina siffror precis före val när det finns facit att jämföra med. De har stora avvikelser fram till månaderna innan valet, men slutar lika nära som alla andra, och kan skryta om att vara ”bäst i valet 2022”. Men utan facit kan det bli mycket fel, i EU-valet 2024 var Demoskop en av de sämsta. Något som ser ut att hända runt om i världen, inte bara Sverige. Väljarbarometerns ”träffsäkerhet” används för att sälja kommersiella undersökningar då man ger sken av att metoden är ”bäst”. Vilket slår undan benen på de vetenskapliga metoderna både i forskningen och kommersiellt, när gratis felaktigt ser ut att vara lika bra som vetenskapliga undersökningar.

Torbjörn Sjöström, VD Novus, Sverigerepresentant för WAPOR (World Association of Public Opinion Research), grundare Globeknot (Global Knowledge Tank)

31/03/2026

”Inga fakta hjälper! För högern är public service alltid vänstervridet”

Inga siffror tycks bita. Inte att SVT och SR fortfarande hör till landets mest betrodda medier. Fakta i forskningen hjälper inte heller. Inte ens att en färsk rapport nu pekar på en tydlig högervind i ett av public service viktigaste samhällsprogram verkar ha någon betydelse. För den politiska högern är rapporten som ett litet hack i kurvan. Public service är och förblir vänstervridet. Därför ska det skäras ned och kontrolleras hårdare. SVT:s besked om att 141 tjänster ska bort och flera program läggas ned är förmodligen bara början.

När den fackliga tankesmedjan Katalys nya rapport blev offentlig häromveckan tyckte jag att resultatet var explosivt.

Rapporten omfattar 23 avsnitt av Agenda under perioden augusti 2025 till februari 2026. Undersökning visar att 70 procent av talartiden i Agenda under perioden gick till konservativa, borgerliga eller liberala röster. Mot 30 procent till vänstersidan. Bland politiker fick Tidöunderlaget 179,9 minuter mot oppositionens 90,6 minuter. Och 47 framträdanden mot oppositionens 32.

Rapporten visar också att Moderaterna fick mest talartid, följt av Socialdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick betydligt mindre utrymme.

Regeringsföreträdare får en viss övervikt. Jag tycker det är rimligt eftersom regeringens maktutövning ska granskas. Men den totala högerdominansen som den här undersökningen uppvisar är helt orimlig.

Trots den uppenbara högervridningen i ett av SVT:s paradprogram så passerade Katalys avslöjanden utan braskande rubriker eller löpsedlar. Det högerpopulistiska narrativet har ätit sig så djupt in samhällsdebatten att det framstår som svårt att rubba. Fakta tränger inte igenom den solida åsiktmuren.

När Mediebarometern och SOM-institutet ger SVT återkommande höga förtroendesiffror så handlar debatten inte om denna stora tilltro, utan i stället om misstron bland SD:s väljare. En lång rad vetenskapliga forskningsrapporter som visar att det inte finns belägg för vänstervridning viftas också bort.

SVT:s och SR:s kritiker har uppvisat en imponerande envishet och uthållighet, som inte synts hos public service-förespråkare. Så länge jag kan minnas har attackerna pågått. Och jag är gammal nog att minnas hur högerledaren Yngve Holmberg mitt under valkvällen 1968 beställde en särskild extern granskning av Sveriges Radios rapportering om Vietnamkriget. Minns också filmen ”Svart vecka i Nimba” om hur svenskägda gruvföretaget Lamco betedde sig som en girig kolonialmakt, vilket skakade om synen på Sverige både här hemma och utomlands. Framförallt retade dokumentärfilmen upp SVT:s kritiker i åratal. Sedan kom TV2 och fick öknamnet ”den röda kanalen”. På den vägen har det fortsatt.

Talet om ett vänstervridet public service är en närmast uråldrig kampanj, upprepad över generationer hela vägen fram till dagens aggressiva högerpopulistiska angrepp på SVT och SR. När högern har pekat på journalistkårens partisympatier, enskilda reportage, sina magkänslor eller publikens så kallade ideologiska misstro har detta ofta behandlats som legitim systemkritik. När vänstern nu kommer med en kvantitativ analys av vem som faktiskt får plats i Agenda blir standarden plötsligt en annan. “Vänstervridning” får vara en åsikt och ett antagande. “Högervridning” måste bevisas bortom allt tvivel.

Den uthålliga opinionsbildningen har fått effekt. När riksdagen i oktober förra året antog den nya lagen om public service så syns förändringarna, även om regeringens dimridå låter påskina att uppdraget fortsatt ska vara brett. Huvuddelen av public service-företagens resurser och kapacitet ska användas till deras kärnverksamhet, som definieras kring ljud och rörlig bild.

Regeringen markerar därmed att public service inte får utveckla något multimedialt nyhetsuppdrag. För kommersiella mediebolag är detta en självklarhet för att möte mediekonsumenternas behov. Det är en tydlig signal om att SR:s och SVT:s textverksamhet på nätet inte får expandera. På internet ska public service prioritera egna plattformar och använda externa plattformar med stor restriktivitet. Sammantaget en slags strypsnara som begränsar public service möjligheter att utvecklas. SVT:s besked om att 141 tjänster ska bort och flera program läggas ned är en logisk konsekvens av den politiska inriktningen, och förmodligen bara början.

Det nya regelverket innehåller en tydligare kontrollapparat. Under perioden 2026–2033 ska det genomföras en analys av public service-företagens påverkan på mediemarknaden, en extern analys av deras produktivitet och effektivitet, och en forskningsstudie om villkoret om opartiskhet. Alltså, just de frågor som högern drivit i decennier och som nu byggs in ännu tydligare i den formella styrningen.

Den långvariga kampanjen mot det påstått vänstervridna public service har alltså varit framgångsrik – från Yngve Holmbergs valnattsanklagelser, via Lamco och Nimba och “den röda kanalen”, till dagens genomförda politik. Då måste man också våga fråga sig om alla år av attacker, misstänkliggöranden och politiskt tryck också har förändrat public service i grunden till ett räddhågset och anpassligt medieföretag? Inte i allmänhetens tjänst, utan i ett beroendeförhållande till den politiska makten. Och Med Katalys dokumenterade högervridning som ett av resultaten.

Det går samtidigt att slå fast att de politiska motkrafterna har varit anmärkningsvärt passiva. Det borde vara hög tid att krav på att värna ett starkt och oberoende public service blir en röststark fråga i valrörelsen!

Jan Scherman

25/03/2026

Det globala demokratiforskningsinstitutet V-Dem, baserat i Göteborg, har nu kommit ut med sin årliga demokratirapport för tionde året i rad. De konstaterar att den globala demokratinivån nu sjunkit tillbaka till den nivå den hade 1978. De framgångar som den så kallade tredje demokrativågen medförde (som startade med störtandet av militärstyret i Portugal 1974) är nu nästan utraderade.

74 procent av världens invånare (totalt 6 miljarder människor) lever i autokratier. Bara 7 procent av världens befolkning bor i liberala demokratier. USA räknas inte längre som en liberal demokrati utan bara som en valdemokrati, och demokratinivån i västvärlden är lägre än den varit på femtio år. Under den pågående demokratiska tillbakagången har nästan alla aspekter av demokratin försämrats, särskilt yttrandefriheten. Tortyr som metod för att kontrollera oppositionen ökar. Man talar om att vi sedan ett par decennier är inne i den tredje autokratiseringsvågen. /Maria Leissner

Läs mer här:https://www.v-dem.net/documents/75/V-Dem_Institute_Democracy_Report_2026_lowres.pdf