JUS - Judiska Ungdomsförbundet i Sverige

Hem
Sverige
Stockholm
JUS - Judiska Ungdomsförbundet i Sverige

JUS är en ideell paraplyorganisation som har som ändamål att främja judiskt barn- och ungdomsliv i Sverige. Ungdomsförbundet är partipolitiskt obundet.

I egenskap av paraplyorganisation ska JUS främja och stödja sina medlemsföreningar på bästa tänkbara sätt, främst genom ekonomiska och administrativa stödfunktioner. Vidare ska JUS representera sina medlemsföreningar och deras intressen utåt i samhället. JUS jobbar både kortsiktigt för att medlemsföreningar ska kunna skapa och genomföra aktiviteter och långsiktigt genom att påverka det svenska sam

hället i stort. Genom att skapa tolerans, acceptans och förståelse för den judiska unga minoriteten i Sverige kan JUS möjliggöra ett framtida judiskt barn- och ungdomsliv. Varje judisk barn- och ungdomsförening med medlemmar i åldrarna 6 – 25 år, eller annan judisk förening där antalet ungdomar mellan 6 och 25 år överstiger 60% av det totala antalet medlemmar, kan bli medlem i JUS. JUS högsta beslutande instans är årsmötet. Styrelsen följer sedan årsmötets beslut under året.

27/02/2024

Är du redo att göra verklig skillnad för den judiska framtiden i Sverige? Sök till JUS styrelse och gör din röst hörd!

I vår styrelse får du chansen att ta upp frågor som skapar riktig förändring för unga judar och vara ansiktet utåt för våra medlemsföreningar gentemot samhället, myndigheter och politiker. JUS är platsen där dina idéer inte bara välkomnas utan uppmuntras!

Här är din möjlighet att göra skillnad. Tillsammans driver vi förändring för att säkra den judiska framtiden i Sverige, bekämpa antisemitism och främja en judisk identitet byggd på stolthet, inte rädsla.

Skicka in din motivering till valberedningen, inkludera en kort presentation av dig själv, varför du vill kandidera och vilken position du siktar på. Glöm inte att bifoga en bild!

Ansök nu: [email protected]

26/02/2024

Igår natt somnade vår svenska musikskatt Georg Riedel in, 90 år gammal. Tack Georg för barndomen, för glädjen och för musiken. Baruch Dayan HaEmet. Du kommer vara oss saknad.❤️

14/02/2024

Idag minns vi Dan Uzan z”l.
Dan Uzan z”l mördades när han stod vakt utanför synagogan i Köpenhamn där det pågick en Bat Mitzvah fest. Han gav sitt liv för att rädda deltagarna.

Låt oss aldrig glömma Dan Uzan z”l och hans mod.
🕯️♥️

09/02/2024

Tack alla ni som följt mig under veckan och kommit med hurrarop och fina kommentarer. Vi har sett att israel engagerar med alla kommentarer i kommentarsfältet.

På ytan är Tel Aviv relativt normalt med folk på stranden, fullsatta cafeer och restauranger men ändå blir man ständigt påmind om kriget och om gisslan. Överallt hänger bilder på gisslan, på alla bilar är ett gult band knutet runt backspegeln och varenda en har ett halsband med texten ” bring them home” på runt halsen.
På varje restaurang finns även ett tomt bord med en stol och en bild på en ur gisslan såsom att säga: du saknas här.

Hoppas jag lyckats inspirera er och vill ni åka till Israel och volontärarbeta, tveka ej att kontakta mig för tips och råd.

Som en extra bonus när vi skulle gå och mitpalel vid kotel stötte jag på mina bästa barndomsvänner som bor i Israel nu och gör Yeshiva.

Shabbat shalom ✡️

07/02/2024

Idag begav vi oss ner till ett mandarinfält i Moshav Yesha för att hjälpa till att plocka frukt. Vi är några km från Gazas gräns och blir hela tiden påminda om att kriget pågår i bakgrunden. Bonden Elad som vi hjälpte till att plocka clementiner förlorade alla sina arbetare 7/10, och hans frus föräldrar identifierades bara 14 dagar efter attacken sedan de brändes levande i deras kibbutzhem. Elads frus syster hålls kidnappad med henne små barn Ariel 4 och Kfir 1.

När vi började arbeta på klementinfältet, upplevde vi snabbt en stark känsla av gemenskap med de andra arbetarna. Vi pratade och skrattade med varandra medan vi fyllde backar med klementiner i snabb takt, och tog sedan en välförtjänt lunchpaus i den heta solen. Efter en lång dag på fältet återvände vi till bussarna för att åka tillbaka.

Det var en fantastisk upplevelse att känna sig en del av en sådan samhörighet med människor från hela världen och det visar vilken otrolig gemenskap det judiska folket besitter. Israel är det enda judiska landet vi har och nu är det viktigare än någonsin att hjälpa till. 🇮🇱❤️

30/01/2024

Our very existence is a revenge against the people who wanted to see us dead. We remember the 6 million lost and honor their memory by being as damn Jewish as we can. ✡️

29/01/2024

Av en överlevande som besökte lägret fick jag veta att min syster Miriam hade överlevt och befann sig i staden Bielsko i Polen. Hon hade återvänt till Polen för att söka efter överlevande familjemedlemmar. Förstås hade Miriam begett sig till vårt hem, lägenheten i staden Sosnowiec - men där bodde en polsk familj och hon blev inte insläppt i sitt eget hem! Men Miriam var framåt och i Bielsko hade hon lyckats skaffa sig arbete som kontorist på en fabrik.

Jag var tvungen att åka till Polen och hämta Miriam. Jag hade skrivit till henne men inte fått svar. Posten fungerade inte. Miriam hade ingen aning om att jag och Rachel hade överlevt. Så anlände jag till Bielsko. Miriam var hemma eftersom hon väntade besök. Nu stod jag utanför Miriams dörr och knackade på. Miriam öppnade - och vi bara stod där mållösa på varsin sida av dörren och ingen kunde röra sig på en lång stund. Så föll vi i varandras armar och grät och gick in. Vi satt i den anspråkslösa lägenheten med enstaka möbler i flera dagar och grät och berättade för varandra vad vi hade genomlevt under de två år som vi hade varit ifrån varandra. Vi insåg att alla i familjen var borta; ingen hade kommit tillbaka. Inte Pappa Jonas, Mamma Sabina, storebror Yehuda Ze´ev, lillasyster Balcia, farmor, farfar, mormor, morfar, alla morbröder, mostrar, alla farbröder, fastrar och alla kusiner som var våra bästa vänner. Vi fortsatte ändå på olika vägar att leta men hittade ingen. Vi tog oss tillbaka till transitlägret i Tyskland och reste därifrån i maj 1946 och anlände till Malmö.

Rachel bestämde sig för att ta sig till dåvarande Palestina. Hon levde i Israel hela resten av sitt liv, blev 90 år och fick 14 barnbarnsbarn – och fler har fötts efter att Rachel dog.

I Malmö kom livet sakta tillbaka. Jag gifte mig 1950 med Josef Gleitman, överlevande från Auschwitz. 1951 föddes min dotter Barbro och 1954 Susanne. De första åren umgicks vi bara med andra överlevande som vi kände en stark gemenskap med. Alla hade ju haft liknande upplevelser och förlorat hela eller större delen av sin familj. Och vi blev som familj för varandra.

28/01/2024

En morgon i mitten av april 1945 märkte vi flickor i baracken att tyskarna var borta från lägret! I tre dagar fick vi inte heller någon mat utan levde bara på vatten. En sådan morgon gick jag till en barack för att hämta vatten. Solen sken och värmde så skönt efter en tids kyla. Jag satte mig på marken och bara njöt. Det var en sån kontrast till den smutsiga, stinkande baracken jag bodde i. Solen gav mig lite hopp och jag tänkte: Kanske överlever vi trots allt Rachel och jag. Plötsligt - den 15 april såg jag på tio, femton meters håll en soldat komma körande på motorcykel. Han hade munskydd. Jag märkte genast att hans uniform inte var tysk! Ni kan väcka mig mitt i natten och jag skulle genast känna igen en tysk uniform! Mer än så kunde jag inte veta. Jag visste inte heller att 20-30 km därifrån stod de brittiska trupperna. De visste att den oerhört smittsamma sjukdomen tyfus härjade i lägret och soldaten med munskydd hade skickats ut för att rekognosera. Jag gick tillbaka in i baracken och berättade för flickorna vad jag hade sett. Alla som kunde kom ut och satte sig i solen. Vi började så smått att hoppas och undrade vem soldaten var. När vi hade suttit därute i några timmar öppnades portarna till lägret och in körde brittiska trupper med en stridsvagn och soldater kom gående. Vi flickor blev förvånade när vi såg att flera av soldaterna grät som små barn när de fick syn på oss och alla de döda på marken. - En soldat borde ju vara härdad efter flera års krig, tyckte vi. Uppe på stridsvagnen stod en officer och talade till fångarna på engelska och tyska. Han förklarade att vi nu var fria. Han beklagade alla de döda och de levande som såg ut som vandrande skelett. Han beklagade också att de inte kunde hjälpa oss utan hade order att fortsätta mot Hamburg men lovade att hjälpen snart skulle komma. Man ska veta att vi fångar var helt avskurna från yttervärlden och fullständigt ovetande om vad som skedde på de olika fronterna och att tyskarna höll på att förlora kriget. Dagen därpå kom mycket riktigt brittiska Röda korset till vår hjälp.

27/01/2024

I december 1944 var de sovjetiska trupperna på frammarsch. Då tömdes arbetslägret, utan någon som helst förklaring till fångarna, och jag och de 4-500 flickorna, skickades iväg på en dödsmarsch. Vi tvangs gå två veckor i sträng kyla utan mat. Omgivna av tyska soldater, som hela tiden skrek schnell schnell, fort fort, anlände vi till en tågstation. Tyskarna pratade aldrig normalt till oss fångar utan skrek ut sina order. Härifrån fick vi åka i öppna boskapsvagnar. Efter 5 dagar nådde vi koncentrationslägret Bergen-Belsen i norra Tyskland.

I Bergen-Belsen fick jag och min kusin Rachel bo i en träbarack tillsammans med ungefär 200 kvinnor. Vi sov direkt på det iskalla, smutsiga golvet. Jag, Rachel och vår väninna Bronka fick dela på en filt. Undrar ni vad vi fick att äta? På morgonen fick vi en bit torrt bröd och en brunsvart vätska som kallades kaffe. Brödbiten fick man dela i två för den var även avsedd för kvällsmat. På dagen fick vi något som kallades mehlzupe, mjölsoppa. I den fanns inget annat än mjöl kokt i vatten, inget salt för det var en bristvara. Den där mehlzupe smakade fullständigt vidrigt första gången men allteftersom man blev mer utsvulten smakade soppan himmelskt. Och med den här maten var hungern en ständig följeslagare.

Varje morgon kl. s*x, 7 dagar i veckan, väcktes vi i baracken av ropet: Appell, appell! Då var det bara att snabbt stiga upp och rusa ut. Klä sig behövde man inte för man gick dygnet runt i samma kläder. Appellplatsen var en öppen plats i närheten där vi fångar fick stå uppställda i rader för att bli räknade. Det kunde ta 2-3 timmar. En del som var sjuka, svaga, utsvultna klarade inte ansträngningen och kylan utan föll till marken och dog på plats. Om antalet fångar inte stämde gick SS-mannen in i barackerna för att räkna de sjuka och döende på golvet. Efter en tid förstod vi att först när SS-mannen kom tillbaka från barackerna och nickade till sina kollegor, då fick vi gå in i baracken igen för då var alla räknade.

26/01/2024

1985 såg jag dokumentären Shoah. Där intervjuas en judisk f d fånge. Han var i Auschwitz när det kom en transport från Sosnowiec i augusti 1942 från arenan: ”Det var bara barn och äldre och de skickades direkt från tågrampen till gaskamrarna.” Så fick jag slutligen veta: Större delen av min familj mördades i staden de föddes och hade levt sina liv och där vår släkt har levt i generationer.

Jag och mina kusiner fick återvända till ghettot och var kvar i sju månader till mars 1943. Vi fick tjäna Tyskland och sy skjortor och underkläder åt tyska armén. En dag på en razzia på arbetet togs jag och fördes till tvångsarbetsläger i Gräben-bei-Striegau i dåvarande östra Tyskland. Några veckor senare anlände min kusin Rachel till min obeskrivliga glädje. I lägret fick man arbeta hårt i 12-timmarsskift, dag eller natt, på en linfabrik. Vi fångar fick bearbeta de stora buntarna med lin som kom in från fälten, ett tungt arbete vid farliga maskiner, strängt övervakade av elaka SS-kvinnor som kunde slå till oss eller ta bort matransonen som bestraffning om de ansåg att vi inte arbetade tillräckligt hårt, tillräckligt fort eller satt för länge på toaletten. Ur maskinen, som jag satt vid, kom en kraftig nål som skulle binda ihop linbuntarna. En gång var jag inte snabb nog med att ta bort handen och den tjocka nålen högg mig i underarmen som fick ett djupt sår så att armen nästan hängde. Tack och lov fanns bland fångarna en duktig sjuksköterska, Felcia. Hon stoppade blodflödet, lade om såret som läkte så att jag kunde använda armen igen.

25/01/2024

Så kom den ödesdigra dagen i augusti 1942. Det kom en order från den tyska överheten att alla judar skulle lämna sina hem och bege sig till utomhusarenan utanför staden. Enligt nazisternas kodspråk kallades det en umschlagplatz (omlastningsplats). Vid ett visst klockslag var alla tvungna att vara på plats. Den som påträffades någon annanstans bestraffades med döden. Alla så kallade brott, stora som små, bestraffades med döden. På utomhusarenan var vi fullständigt utlämnade till tyskarnas vilja. Kan ni föreställa er; ingenstans att vända sig för att söka rättvisa, inga lagar, ingen myndighet som skyddade sina medborgare. I två dagar fick vi sitta där direkt på marken i duggregnet, omkring 30 000 judar. Det rådde en tung stämning fylld av oro för vad som väntade. 1942 hade nämligen en hel del kommit ut om vad som hade hänt de judar som hade tvångsförflyttats och aldrig kommit tillbaka. Många här på arenan anade att slutet var nära för alla barn och äldre och att endast ungdomarna hade en chans eftersom de kunde användas till arbete. Jag satt där på marken tillsammans med min familj och vänner. Jag gick runt till alla för att höra hur de mådde. Farmor Matl var sjuk och jag försökte hjälpa henne med goda råd. När farfar Shlojme som var djupt troende såg min oro för farmor var det han som försökte trösta mig. Han lyfte händerna mot himlen med orden: ”Var inte orolig mitt barn. Vår gode Gud kommer inte att överge oss.”

Min klarsynta faster Regina vände sig till oss fem äldsta kusiner. Vi var mellan 17 och 21 år gamla. Jag minns hennes ord när vi satt där på marken. - ”Ni är de enda som har chansen att överleva. Försök överleva annars kommer hela vår släkt att utplånas”. Min mamma Sabina var då 46 år gammal. Dagen innan färgade jag och min syster Miriam mammas gråsprängda hår för att hon skulle se yngre ut. Det fanns inget hårfärgningsmedel att köpa så vi hade fått tips om ingredienser att blanda ihop. Resultatet blev bra och Miriam och jag tyckte att mamma efter färgningen såg 15 år yngre ut. - Men - de två dagarna på arenan duggregnade det hela tiden och den konstgjorda färgen rann ner över mammas ansikte. Hon kommer inte att klara sig, tänkte Miriam och jag.

24/01/2024

I vårt hus bodde bara judar men på samma gata bodde polacker och barnen lekte ofta ute tillsammans. Familjerna var goda grannar men umgicks inte direkt i varandras hem. Judar och polacker gjorde en del affärer ihop. Nej, antisemitismen var inte särskilt närvarande i Oswiecim (i motsats till många andra platser i Polen). Emellertid fick staden erfara två vågor av antisemitism, ofta med inslag av våld. Den första, hösten 1918, kort efter att Polen åter blev självständigt, vilket förklaras med ökande nationalism. Den andra vågen under 1930-talets ekonomiska depression. Dessa händelser orsakade omfattande panik.

När jag var åtta år gammal 1932 flyttade vår familj till den lite större staden Sosnowiec. Men vi syskon längtade hela tiden tillbaka till vårt Oswiecim och besökte staden och släkten på sommarloven.

Hösten 1939 mobiliserade Polen eftersom Hi**er öppet hotade Polen. Jag var då femton år och älskade att gå på bio. Jag minns att biograferna visade journalfilmer (nyhetsfilmer) eftersom TV inte fanns och där såg jag Hi**er som vrålande höll sina tal för jublande folkmassor i Tyskland. Så kom det avgörande datumet 1 september då Tyskland gick in i Polen. Den 4 september intog tyskarna Sosnowiec där jag nu bodde med mina föräldrar Jojne och Szprinze och mina syskon Wowek, Madzia och Balcia. Alla gator fick tyska namn. Den antijudiska politiken sattes genast in. Judarna uteslöts från stadens styrelse. Alla äldre än tio år var tvungna att bära en tyglapp på kappan, både bak och fram, med Davidsstjärnan. Vi judar fick inte vistas på offentliga platser, inte åka spårvagn, uteslöts från skolor och fick stänga ner våra affärer. Tyskarna tog helt enkelt allt vi ägde och gav det till tyskar som kom för att bo i staden. Jag minns att jag och mina närmaste kände hur snaran drogs åt om halsen.

Adress

Stockholm

Webbplats

http://www.jusungdom.org/

Aviseringar

Var den första att veta och låt oss skicka ett mail när JUS - Judiska Ungdomsförbundet i Sverige postar nyheter och kampanjer. Din e-postadress kommer inte att användas för något annat ändamål, och du kan när som helst avbryta prenumerationen.

Kontakta Organisationen

Skicka ett meddelande till JUS - Judiska Ungdomsförbundet i Sverige:

Genvägar

Vill du placera din organisation längst upp i Ideell Organisation-listan i Stockholm?

Dela

Typ

Ideell organisation