01/05/2026
”Har ni bil? Annars behöver ni åka ambulans till barnakuten” sa läkaren på vårdcentralen, efter att mumlande och otydligt meddelat att min treåring hade något som hette typ 1-diabetes. Han fortsatte med att säga att vi skulle bli kvar på sjukhuset och avslutade meningen med ”Fast det är lugnt, det finns Xbox där.”
Det var inte alls lugnt. Mitt barn visste inte ens vad Xbox var, och jag visste ännu mindre vad typ 1-diabetes var.
Med min tre veckor gamla bebis i babyskyddet, min treåring i handen och en dunkande oro och ångest i bröstet hämtade vi barnens pappa och åkte raka vägen till sjukhuset.
Tack och lov kom vi in i tid. Läkarna var glada över att se att min dotter ändå var så pass välmående att hon inte behövde intensivvård. Samtidigt bad de mig sluta gråta för att inte oroa mitt barn. Men jag visste inte hur jag skulle sluta. Jag valde istället att, så gott jag kunde, förklara varför jag grät och att vi nu skulle få hjälp så att hon skulle må bra igen.
Efter drygt ett dygn på sjukhuset fick jag äntligen se mitt barn springa igen, genom korridorerna på sjukhuset. Hon åt med god aptit igen. Det kändes som att jag hade fått mitt barn tillbaka, samtidigt som hela min värld rasade och ett nytt liv tog sin början.
Än idag, fem år senare, sköljer samma sorg och tårar över mig när jag stannar upp och tillåter mig att tänka på att mitt barn drabbats av en kronisk och livshotande sjukdom. En sjukdom som 24/7 påverkar våra, och framför allt hennes, liv.
Mamma Elvira berättar om hur det var när hennes dotter insjuknade. Hur gick det till när ditt barn eller du insjuknade?
