27/08/2026
Del 4 Ellens berättelse
Jag får ett samtal en vanlig morgon, mamma har gått bort vid soluppgången. Vid detta laget blir jag inte ens ledsen, hon var redan borta.
Vi åker in till sjukhuset och där har de lagt mammas kropp i ett annat rum, kammat hennes hår, sminkat henne, och tänt ljus. Det var ingen som förberedde mig på detta - och aldrig har jag hört någon prata om att detta sker. Jag blev förskräckt av synen. Det är meningen att man ska få en fin bild av personen som gått bort på detta sättet, men det hjälpte mig inte alls. Jag förstår tanken bakom det, men är väldigt ledsen över att jag inte visste detta tidigare. Då hade jag aldrig gått in i det där rummet.
Jag är mammas enda barn och eftersom mamma är skild tog jag ansvaret för att ordna allting efter mammas död. Hennes lägenhet skulle rensas, begravningen skulle planeras, försäkringsbolag skulle ringas, anhöriga skulle informeras och så vidare.
Jag började inte sörja ordentligt förrän ett år efter, mitt på ett arbetspass på en förskola. Jag började få panikångestattacker med en timmes mellanrum. Jag sjukskrev mig.
Det finns nog ingenting att säga när det gäller att förlora den viktigaste personen i ens liv. Man blir aldrig densamma riktigt. Världen är lite gråare utan mamma. Men jag läste någonstans att bästa sättet att hedra sin mamma, är att ta hand om hennes barn. Så det ska jag göra ❤
/Ellen
