24/04/2026
Den 24:e april kan för gemene man verka som vilket annat datum som helst. Men för oss med syrianskt påbrå är det ett smärtsamt minne som lever kvar inom oss 111 år senare.
Datumet markerar minnesdagen för svärdets år - Seyfo som är namnet på det syrianska folkmordet som utfördes år 1915 under det Osmanska Rikets brutalitet (idag numera känt som Turkiet).
Det är ett år där flera hundratusentals syrianer, men även andra kristna minoriteter, fördrevs från sina hem och mördades under en brutalitet som knappt går att sätta ord på. Människor drevs ut på dödsmarscher utan mat eller vatten, där många föll längs vägen och lämnades att dö. Familjer slets isär, barn rycktes ur sina föräldrars armar, och hela byar utplånades på ett sätt som lämnade få kvar att vittna. Byar brändes ned, kyrkor förstördes och hela samhällen raderades. Ursprungsbefolkningen i vad som är gamla Mesopotamien, en plats känd för sina rika, olika kulturer utraderades. Syftet var att skapa ett homogent, turkiskt samhälle.
Men trots allt detta - trots smärtan, förlusterna och försöken att utplåna ett folk - lever minnet kvar. Det lever i våra språk, i våra berättelser, i våra sånger och i våra namn. Det lever i sorgen vi bär, men också i den styrka vi ärvt.
Att minnas Seyfo handlar inte bara om att se tillbaka på det som hände, utan om att vägra låta det tystas ner. Det handlar om att ge röst åt dem som aldrig fick berätta sin historia och att hedra de liv som gick förlorade - då, nu och i framtiden.
För varje år den 24:e april kommer, påminns vi om vad våra förfäder gick igenom. Men vi påminns också om vårt ansvar: att minnas, att berätta, och att aldrig låta världen glömma.
