Stiftelsen Berget

24/06/2026

DAGENS ORD
Allsmäktige Gud, du sände den helige Johannes döparen att gå före Herren Kristus och bereda ett folk åt honom. Skänk oss din Andes nåd och glädje, och styr våra fötter in på fredens och frälsningens väg. Så är kyrkan sakramentala liv en fortsättning på inkarnationen och den väg som vi måste vilja vandra om vi ska nå fram till Fadern och det eviga livets glädje och frid.

Jes 49:1–6, Apg 13:22–26, Luk 1:57–66, 80
Vi firar den helige Johannes Döparens födelse och ber om skydd för livet och respekt för livets okränkbarhet, i vår kultur och i vår egen samtid.
Vi ber att vi ska få Guds ögon över våra liv, hur han ser på oss, vad han kallar oss till. Att vi liksom Johannes Döparen ska peka utöver oss själva, på den som har all makt att omsluta livet med allt gott. Det är denna glädje världen behöver, glädjen över att hela människan är kallad till frälsning, ja, hela den materiella världen håller på att frälsas.
”Herren kallade mig, när jag ännu var i moderlivet, han nämnde mitt namn, medan jag låg i min moders sköte”. Redan i sin moders liv nåddes Johannes av frälsningens glädje, därför firar vi hans födelse snarare än hans dödsdag. Gud räknar med detta barn, och ger honom ett ofattbart värde, redan innan han fötts till världen.
Det finns en stor okunskap om människans höga värde och vår kultur klarar inte av att förmedla storheten som varje barn besitter. Många lider av att inte se sitt värde. I Guds ögon är du underbar, och har alltid varit det sedan han kallade dig, i det fördolda, i moderlivet. Varje morgon behöver vi säga: ”Jag tackar dig, Herre, för att du har danat mig så underbart” (Ps 139). Jag tackar Gud för att han gett mig livet, att han vill mitt liv, att mitt värde inte sitter i min egen subjektiva upplevelse av mig själv eller i hur andra människor ser på mig.
Johannes Döparen förstod vem han själv var, i Guds ögon, att Gud möter mig som person, nämner mig vid namn, och ger var och en av oss ett unikt liv som inte kan kopieras eller upprepas. Genom den helige Andes gåvor, tro, hopp och kärlek, låter Gud oss få låna hans ögon, hans horisont blir horisonten för våra liv.
Redan i moderlivet fick Johannes ”veta och jubla över att Frälsaren kommit till jorden, och när han skådade dagens ljus anade många den stora glädjen”. Det är denna glädje världen behöver, glädjen över att hela människan är kallad till frälsning. Det är lätt att glömma att Gud har satt frälsningen som överskrift för ditt och mitt liv, hela vår person och vårt liv håller på att frälsas. Denna personliga kallelse till frälsning börjar redan när vi vävs i det fördolda, i våra mödrars inre. Där kallar Gud oss till sig, han nämner oss vid namn och så är hela vårt liv redan från början inrymt i Guds kärleksfulla omsorg och försyn.

”Jag tackar dig, Herre, för att du har danat mig så underbart” Allsmäktige Gud, du sände den helige Johannes döparen att gå före Herren Kristus och bereda ett folk åt honom. Skänk oss din Andes nåd oc

23/06/2026

DAGENS ORD
Herre, låt oss för evigt älska och frukta ditt heliga namn, ty inget kan skilja de dina från din kärlek och faderliga omsorg.

2 Kung 19:9b–11, 14–21,31–35a, 36, Matt 7:6, 12–14
Vi förnyar vår vilja att följa Jesus, vägen till Fadern genom den helige Ande.
Jesus säger: ”Gå in genom den trånga porten”, men som S:t Johannes Chrysostomos predikar kan man inte komma fram till porten om man inte vill gå vägen. Om du inte lär känna Kristus och följer honom är du som en som har hört talas om att honung smakar gott men aldrig har smakat den. Den personen känner till honungens namn men har ingen erfarenhet av hur god smak den har. Jesu ord handlar inte om målet i första hand utan om vägen som leder till målet. Jesus är inte slutmålet utan han är vägen som leder till Fadern och endast den som vandrar den vägen når Fadern.
Men det kan också vara så att vi velar fram och tillbaka, att vi både vill och inte vill, att vi är obeslutsamma. Därför säger Jesus: ”Den väg är smal som leder till livet”. Många går på den breda vägen vilket S:t Bonaventura menar handlar om de önskningar som flertalet söker. Hela vår kultur är uppfylld av de mångas önskningar, men dessa önskningar leder inte till livet. Istället behöver vi vända ryggen till våra egna önskningar, vilket först är motbjudande men det är i själva verket vishetens väg, den väg som leder till livet, glädjen och friden. Jesus lär oss att vandra denna väg: "Vishetens väg lär jag dig, jag leder dig på rätta stigar. Där kan du gå utan att möta hinder, springa utan att snava” (Ords 4:11–12).
Vägen som Jesus lär oss att vandra är inte våra egna önskningars väg utan handlar om vad Gud önskar av mig. Ytterst handlar det om Jesus själv, att han själv är vägen som leder till Fadern. Jesu Kristi mänskliga kropp hans kött är den smala vägen till det eviga livet. Det är i inkarnationen som Guds Son uppenbaras i sitt eget kötts tempel. Kristi mänskliga kropp, hans eget kött, är Ordets eget tempel, där han lever och uppenbarar sig, och det är detta kött han ger till oss i Eukaristin. Dopet är början på det sakramentala livet och den nödvändiga förutsättningen för att kunna ta del av, och äta, Kristi livgivande kött. Dopet har en heliggörande verkan men Eukaristin rymmer alla aspekter av inkarnationen.
Så är kyrkan sakramentala liv en fortsättning på inkarnationen och den väg som vi måste vilja vandra om vi ska nå fram till Fadern och det eviga livets glädje och frid.

Du kommer inte fram till porten om du inte vill gå vägen Herre, låt oss för evigt älska och frukta ditt heliga namn, ty inget kan skilja de dina från din kärlek och faderliga omsorg. 2 Kung 19:9b–11,

22/06/2026

DAGENS ORD
Gud, du gav oss jorden att vårda och bruka och solen till vår tjänst, låt vårt arbete idag bli dig till ära och till glädje för vår nästa.

2 Kung 17:5–8,13–15a,18 och Matt 7:1–5
”Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?”. Jesus vill lära oss att inte döma förhastat, eftersom en som dömer förhastat är orättvis i sina tankar, obetänksam i sina ord och falsk i sina handlingar.
Den stolte säger: ”Låt mig ta bort flisan ur ditt öga”. Han låtsas ha ett rättfärdigt hjärta men gömmer lasterna i sitt inre. S:t Gregorius den Store säger att hycklaren tillrättavisar alla, så att han i jämförelse med andra ska framstå som mer helig. Hycklarna betonar det yttre som de tror sig se hos andra men försummar det inre livet som istället borde betonas och odlas.
Det Jesus talar om handlar inte om dömandet utan om det som avviker från medkänslan och kommer från hjärtats hårdhet. Jesus vill att våra hjärtan ska vara fyllda av medkänsla, förlåtelse och generositet. Då måste vi först inse att vi är hycklare som behöver ta bort bjälken ur vårt eget öga. Det är en smärtsam insikt men denna smärta och sorg är för vårt eget bästa, för vår helgelse, en reningsprocess; ja, det gör ont att ta bort den där bjälken! Det är fråga om ett inre helande, vårt inre öga läks så att vi kan se klart, och kan vara andra till hjälp och tröst och stöd.
Om vi ska bära frukt, måste smärtan över vår egen synd och svaghet, oförmåga få komma fram i ljuset. Vi är hycklare som först behöver ta bort bjälken ur vårt eget öga, innan vi kan hjälpa andra. Vi är hårdnackade, har hårda hjärtan, och därför behöver vi den helige Ande och den heliga Eukaristin för att våra hjärtan ska bli varma och mjuka av kärlek.
Om smärtan inte riktigt tränger in i hjärtat finns risken att vi blir hårda, att vi bär på ett pansar, själviskhetens pansar, som gör att vi ser flisan i den andres öga men inte bjälken i vårt eget. Det som behövs är katharsis, en inre rening, ett inre helande, så att hjärtats hårdhet läks och medkänslan kan strömma ut från vårt inre.
Så, älska först dig själv, prioritera ditt eget andliga liv, ta hand om dig själv, innan du börjar lägga sig i andras liv. Då får du ett öga som ser klart och kan hjälpa den andre.

Den inre hårdheten behöver helas Gud, du gav oss jorden att vårda och bruka och solen till vår tjänst, låt vårt arbete idag bli dig till ära och till glädje för vår nästa. 2 Kung 17:5–8,13–15a,18 och

21/06/2026

Välkommen på meditationsdagar på Berget!

Dagar för vila och återhämtning. Vi erbjuder meditation cirka 4 timmar per dag.

I meditationen lär vi oss att sitta oss till stillhet och ro. En hållning som ger oss förankring och rotfäste i en för många splittrad tillvaro.

13–16/8
Torsdag kl. 17.30 till söndag kl. 14

Anmälan på www.stiftelsenberget.com

21/06/2026

DAGENS ORD
Herre, låt oss för evigt älska och frukta ditt heliga namn, ty inget kan skilja de dina från din kärlek och faderliga omsorg.

Jer 20:10–13, Rom 5:12–15, Matt 10:26–33
Jesus manar oss idag och hela denna sommar: ”Var inte rädda!”
Profeten Jeremia möter det som verkligen hotar hans liv, motstånd och anklagelser: ”Skräck från alla håll! Ange honom! Vi skall ange honom!" Alla som stod mig nära väntar nu på mitt fall”. Men så skriver han: ”Men Herren står på min sida, stark och fruktansvärd … Sjung till Herrens ära! Prisa Herren! Ty han räddar den fattige”. Gud tar inte bort farorna, utan han är med oss mitt i alla faror. Och Gud är starkare än allt det vi är rädda för, det som hotar oss. Därför upprepar Jesus samma maning till lärjungarna tre gånger: ”Var inte rädda!” Han har förberett sina lärjungar på vad som ska komma och på samma sätt hjälper han oss att öva upp en beredskap för lidande och död. Så, var inte rädd, i Kristus är du säker, han är din borg, ditt beskydd och din räddare, var inte rädd!
När vi ser på helgonen kan vi se detta mod och denna kraft som trotsar alla hot och faror. De har konfronterat sina rädslor. Men de har inte fruktat de elaka och onda människorna i världen. Nej, de har snarare fruktat Gud. De oroade sig inte för vad folk tyckte, utan de fruktade för vad Gud ville att de skulle göra, för Guds vilja. Så, vad är det vi fruktar? En sund gudsfruktan vet att det enda riktigt allvarliga i livet är att fångas av synden och komma bort från Gud. Den gudsfruktans Ande har vi fått i konfirmationen och vi behöver den så länge vi lever på jorden. Utifrån denna gudsfruktan växer det fram en kärlek som driver ut all annan fruktan.
Allt vilar i Guds hand, i hans försyn, vi kan tryggt vila i förvissningen om att vår himmelske Fader har vänt sin blick till oss, till sina ringa tjänare och tjänarinnor. Var därför inte rädd, varken för människor, för världen, för lidanden: du är föremål för Guds ofattbart generösa och kärleksfulla omsorg. Denna omsorg uttrycks med orden ”på er är till och med hårstråna räknade”, så fullständigt och omfattande är hans beskydd, så mycket bryr han sig om dig. Kasta alla dina bekymmer på Herren, ty han har omsorg om dig (1 Petr 5:7). Även om ingen människa skulle bry sig om dig, så bryr sig Gud om dig, mer än du någonsin kan ana, nu och för evigt.

Skillnaden mellan att frukta människor och att frukta Gud Herre, låt oss för evigt älska och frukta ditt heliga namn, ty inget kan skilja de dina från din kärlek och faderliga omsorg. Jer 20:10–13, Ro

20/06/2026

DAGENS ORD
Herre, vår Gud, ge oss läkedom till kropp och själ, och låt oss på den saliga jungfrun Marias förbön få tröst i jordisk nöd och hopp om himmelsk glädje.

2 Krön 24:17–25, Ps 89, Matt 6:24–34
Det är lördag och vi ber om jungfru Marias förbön för hela världen och vi tackar och lovsjunger Gud tillsammans med hela skapelsen.
Jungfru Maria, den Moder som vårdade sig om Jesus, vårdar sig nu i himlen med moderlig omsorg och smärta om vår sårade värld. Helt och hållet förhärligad lever hon nu hos Jesus i himlen, och alla varelser lovsjunger hennes skönhet. Upplyft till himlen är hon hela skapelsens Moder och Drottning. Genom hennes förhärligade kropp, i gemenskap med den uppståndne Kristus, har skapelsen delvis nått skönhetens fullhet. Hon bevarar hela Jesu liv i sitt hjärta och är nu upplyst om alltings mening. Därför kan vi be henne att hjälpa oss att se på denna värld med vishetens ögon och upptäcka Guds närvaro och skönhet i allt.
Jesus talar om dessa vishetens ögon som ser skönheten i tillvaron: ”Se på himlens fåglar, … Se på ängens liljor”. De ögon som ser att vi är systrar och bröder med allt skapat eftersom vi har samme himmelske Fader!
När vårt liv är förankrat i Guds nåd, medvetna om att vi simmar med vårt liv i Guds nåd, ser vi alltings skönhet. Det är övning i bekymmerslöshet, ett skydd mot all oro och förvirring, mer och mer trygga i det liv som Gud har gett oss. ”Bekymra er inte”, säger Herren! Gör er inga bekymmer! Bekymra dig inte för mat, dryck, kläder, oroa dig inte för morgondagen. Se på fåglarna och blommorna, de är våra första läromästare. Gud ger oss skapelsen som den första boken, där kan vi läsa Gud, eftersom han där har lagt ner sig själv som spår och speglar.
I lovsången till Skaparen och i förundran och häpnad inför skapelsen befrias vi från den bundenhet vid det jordiska som ständigt skapar bekymmer och oro. Lovsången är förankrad i himlen, vi är vända till det himmelska, därför bryter lovsången den makt som bekymren om det jordiska kan få över oss. Bekymren ska inte längre få begränsa mitt liv, jag har allt jag behöver. I min lovsång till Skaparen bär jag fram allt tillsammans med alla mina systrar och bröder i skapelsen, han tar emot allt och ger tillbaka allt det vi behöver, gåvor av tro, hopp och kärlek, genom den helige Ande!
Så öppnas våra sinnen så att vi kan leva hela denna dag i en anda av bekymmerslöshet, genom att tro, hoppas och älska.

Att upptäcka Guds närvaro och skönhet i allt Herre, vår Gud, ge oss läkedom till kropp och själ, och låt oss på den saliga jungfrun Marias förbön få tröst i jordisk nöd och hopp om himmelsk glädje. 2

19/06/2026

DAGENS ORD
Gud, utan vilken vi inget förmår, du vårt hopp och vår styrka, skänk oss Andens kraft, så att vi följer dina bud och ärar dig i tanke, ord och gärning.

2 Kung 11:1–4,9–18,20, Ps 132, Matt 6:19–23
På jorden är det omöjligt att äga något som består och därför måste våra jordiska ägodelar fördelas för att de himmelska skatterna ska överflöda. Som det står i Psaltaren: ”Han strör gåvor över de fattiga, hans lycka varar för alltid” (Ps 112:9). Det är ett annorlunda förhållningssätt som S:t Augustinus uttrycker det: ”Herren befallde inte att vi skulle förlora våra skatter, utan visade var vi skulle placera dem”. Därför säger Jesus: ”där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara”. Mitt hopp behöver vara förankrat i himlen.
"Samla inte skatter här på jorden … Samla skatter i himlen.”
S:t Franciskus av Assisi erfar hur han lever upp och känner samhörighet med allt och alla när han säljer allt han äger och ger åt de fattiga. Ägandet tenderar att göra oss passiva, otacksamma och frånvarande i livet och därför behöver vi öva förhållningssätt till ägande som hjälper oss att vara mer levande och närvarande. Vi övar oss i närvaro, i att vara närvarande i det Vara och den närvaro som Gud är i sig själv och i att bevara denna attityd i och genom allt som vi erfar, i vår egen fattigdom, i vårt eget livs nakenhet.
Problemet är att vi låter olika saker binda oss, vi blir bundna, begränsade. Broder Wilfrid Stinissen OCD brukade säga att vi alltid behöver bära med oss en sax, för att varje dag klippa av trådarna till det vi sitter fast i. Det handlar om vårt förhållande till ägande. Vårt förhållande till ägande avspeglar hur vi förhåller oss till vår egen död, vår förgänglighet och vårt himmelska mål. Ägandet blir lätt ett sätt att leka Gud, att hålla döden borta. Den kristna tron är tvärtom ett sätt att föregripa döden, att i dopet och sakramenten förenas med Jesu Kristi död, och att genom hela livet fortsätta att dö bort från alla bindningar, för att våra personliga liv ska födas och mogna.
Att vara pilgrim uttrycker detta förhållningssätt. Ett knyte är allt pilgrimen bär med sig i livet. Ju lättare packning, desto lättare att gå. Så är varje dag en övning i att plocka bort saker ur vår ryggsäck som gör vandringen tung. En övning i att klippa av trådarna till det som binder oss, som fördunklar vad vi verkligen äger, de himmelska skatterna, den inre källan, friden, det eviga livet, den helige Ande, delaktigheten i gudomligt liv, ljuset på vår vandring.

Var placerar du dina skatter? En av S:t Franciskus slitna kåpor. Gud, utan vilken vi inget förmår, du vårt hopp och vår styrka, skänk oss Andens kraft, så att vi följer dina bud och ärar dig i tanke,

18/06/2026

DAGENS ORD
Gud, utan vilken vi inget förmår, du vårt hopp och vår styrka, skänk oss Andens kraft, så att vi följer dina bud och ärar dig i tanke, ord och gärning.

Syr 48:1–14, Ps 97, Matt 6:7–15
Sonen är vägen till Fadern. Han lär oss att be till Fadern, i den helige Ande: ”inled oss icke i frestelse.” Det är den helige Ande som hjälper oss att skilja mellan prövningen, som är nödvändig för vår inre människas tillväxt, och frestelsen, som leder till synd och död. Den helige Ande hjälper oss också att genomskåda frestelsens lögnaktighet. Endast skenbart är frestelsens föremål ”gott, en lust för ögonen och ljuvligt” (1 Mos 3:6), i själva verket är frestelsernas frukt döden.
Kanske är det också en frestelse att rabbla tomma ord när vi ber, som Jesus talar om i dag. Vi ska inte pladdra, på grekiska βατταλογήσητε, och inte använda många ord, πολυλογίᾳ, utan vi ska be: ”Fader vår, som är i himlen”.
Det är viktigt med tystnaden och tomheten, eftersom vi endast kan stå inför Gud med tomma händer. Därför behöver vi upptäcka och bejaka vår egen tomhet: lägga märke till när vi talar tomma ord, när vi frestas att pladdra, sysslar med det Jesus kallar ”polylogia”, mångordighet.
Bakom de många orden finns en tomhet som behöver bejakas i tystnad. Det är just detta vi gör i liturgin, här tystnar våra egna ord och ur denna tystnad föds Guds ord fram. I liturgin finns inga några tomma ord, ingen ”polylogia”, inget pladdrande, för här talar Gud utan att bryta stillheten, i en stillhet som är full av alla ords fullhet, genomträngd av Guds närvaro. I liturgin förs vi bort från de tomma orden, till att upptäcka den fullhet som endast finns hos Fadern, och i vår relation till Fadern.
Liturgin förbereder och förvandlar oss så att vi kan resa oss upp, som ett gemensamt Guds folk, och på Jesu befallning be: ”Fader vår, som är i himmelen”. Mässan är detta trinitariska mysterium. Anden ger oss Sonen och Sonen ger oss Anden och infogar oss i sin intima relation med Fadern. Fadern är ursprunget och målet, han som ger oss både Sonen och Anden, den fullkomliga fullhet som fyller all vår tomhet, med liv, glädje och frid.
Porten in till livet i Fadern är Kristi reella närvaro i Eukaristin, genom den dubbla förvandlingen, av brödet och av oss. Fadern är ursprunget och målet, den som ger oss både Sonen och Anden, vårt eviga hem och fullheten som fyller all vår tomhet.

Liturgin är ett trinitariskt mysterium Gud, utan vilken vi inget förmår, du vårt hopp och vår styrka, skänk oss Andens kraft, så att vi följer dina bud och ärar dig i tanke, ord och gärning. Syr 48:1–