12/04/2026
Tack alla som kom idag på vår antirasistiska manifestation på Skvallertorget. Och tack Ellie som kom från Jönköping idag på SOL-nätverkets resa runt om i Sverige!
Här nedan följer mitt tal!
Vi står här idag i ett Sverige som många av oss älskar. Ett land som vi lärt oss att se som öppet, rättvist och tryggt. Ett land som gärna beskriver sig självt som tolerant, som modernt, som jämlikt. Men låt oss vara ärliga med varandra: det Sverige vi vill tro på är inte alltid det Sverige vi lever i.
Rasism finns här. Den finns i våra städer, i våra skolor, i våra arbetsplatser och i våra samtal. Den kan vara högljudd och brutal – i form av hatbrott, hot och våld. Men den kan också vara tyst, nästan osynlig – i blickar, i fördomar, i strukturer som stänger dörrar för vissa och öppnar dem för andra.
Och det är just därför vi måste tala. För tystnad är rasismens bästa vän.
Det här är inte ett tal om skuld. Det här är ett tal om ansvar. För oavsett vem du är, var du kommer ifrån eller hur du ser ut – så har du en roll att spela i kampen mot rasism. Vi kan inte lämna det till någon annan. Vi kan inte vänta på att “systemet” ska fixa det. Vi är systemet. Vi är Sverige.
Och frågan vi måste ställa oss idag är: vilket Sverige vill vi vara med och skapa?
Om vi lyfter blicken ut över Europa ser vi en oroande utveckling. Högerextrema rörelser växer. Retoriken hårdnar. Människor delas upp i “vi” och “dom”. Minoriteter pekas ut som problem. Migration beskrivs som ett hot snarare än en mänsklig verklighet.
Vi ser attacker mot moskéer och synagogor. Vi ser romer som fortfarande diskrimineras. Vi ser människor med afrikansk, arabisk eller asiatisk bakgrund som stoppas oftare av polis, får svårare att få jobb, eller möts av misstänksamhet i vardagen. Vi ser hur hat riktas mot HBTQ+-personer, hur transpersoner ifrågasätts i sin existens, hur människor med funktionsvariationer fortfarande exkluderas från delar av samhället.
Och Sverige är inte undantaget.
Här i Sverige ser vi hur människor med “fel” namn sorteras bort i rekryteringsprocesser. Vi ser hur elever med utländsk bakgrund ofta möts av lägre förväntningar i skolan. Vi ser hur bostadsområden stigmatiseras och hur de som bor där reduceras till stereotyper.
Vi ser hur rasism ibland förkläs till “oro”, till “sunt förnuft” eller till “yttrandefrihet”. Men vi måste våga säga som det är: när människor värderas olika baserat på hudfärg, religion, ursprung, sexualitet eller funktion – då är det rasism, homofobi och funkfobi. Och det hör inte hemma i ett samhälle som vill kalla sig rättvist.
Men låt oss också vara tydliga med något annat: rasism är inte bara en fråga om extrema grupper eller enstaka individer. Det handlar också om strukturer. Om normer. Om vilka som får höras, vilka som får synas och vilka som får definiera vad som är “normalt”.
Och det betyder att kampen mot rasism inte bara handlar om att säga ifrån när någon säger något uppenbart kränkande. Det handlar också om att ifrågasätta det som tas för givet. Att lyssna på erfarenheter som inte är våra egna. Att våga erkänna att vi själva kan bära på fördomar – och att vi har ett ansvar att göra något åt dem.
Det kan kännas obekvämt. Det ska kännas obekvämt. För förändring börjar sällan i bekvämlighet.
Men mitt i allt detta finns också något annat. Något hoppfullt.
För varje gång någon säger ifrån när en rasistisk kommentar yttras – då händer något.
För varje gång en arbetsgivare aktivt väljer att arbeta inkluderande – då förändras något.
För varje gång en lärare ser potential istället för ett uppfattat problem – då öppnas en framtid.
För varje gång en människa väljer att möta en annan med nyfikenhet istället för rädsla – då byggs ett starkare samhälle.
Det är lätt att känna sig liten inför stora samhällsproblem. Att tänka att “vad kan jag göra?”. Men sanningen är att förändring alltid börjar i det lilla.
Det börjar i hur du pratar om andra människor.
Det börjar i vilka skämt du skrattar åt – och vilka du väljer att inte acceptera.
Det börjar i vilka röster du lyfter fram och vilka du lyssnar på.
Det börjar i ditt mod att säga: “Det där är inte okej.”
Ingen av oss kan göra allt. Men alla kan göra något.
Och tillsammans blir det något stort.
Så låt oss återvända till frågan: vilket Sverige vill vi skapa?
Vill vi ha ett Sverige där människor delas upp efter ursprung, där misstänksamhet ersätter tillit, där rädsla styr våra beslut? Eller vill vi ha ett Sverige där olikheter ses som en styrka, där varje människa har lika värde – inte i teorin, utan i praktiken?
Ett Sverige fritt från rasism är inte en utopi. Det är en möjlighet. Men det är inte en möjlighet som förverkligas av sig själv. Den kräver handling. Den kräver mod. Den kräver att vi står upp – inte bara när det är enkelt, utan när det är svårt.
Det kräver att vi ser varandra. På riktigt.
Att vi förstår att bakom varje etikett – “invandrare”, “svensk”, “troende”, “icke-troende”, “funktionsnedsatt”, “normbrytande” – finns en människa. En människa med drömmar, rädslor, erfarenheter och en vilja att höra till.
Och det kräver att vi aldrig accepterar att någon människas värde ifrågasätts.
Så jag vill avsluta med en uppmaning:
Vänta inte på att någon annan ska börja.
Vänta inte på perfekta förutsättningar.
Vänta inte på att det ska kännas enkelt.
Börja där du står.
Använd din röst.
Visa civilkurage.
Våga bry dig.
För varje steg du tar, varje handling du gör, varje gång du väljer medmänsklighet framför likgiltighet – då är du med och formar det Sverige vi längtar efter.
Ett Sverige där ingen lämnas utanför.
Ett Sverige där tolerans inte är ett ord, utan en handling.
Ett Sverige där vi inte bara säger att alla människor är lika mycket värda – utan lever efter det.
Och det Sverige… börjar med oss.
