13/11/2025
Hur drar vi gränsen för rättvisa i ett samhälle som säger sig värna människor som vill bidra och samtidigt vänder ryggen till dem som redan bidrar? Vi tänker på Eric, 22 år, som har vuxit upp här, gått i skolan, tagit examen, coachat ungdomar på Fryshuset och blivit en trygg punkt för barnen och som nu ska utvisas till Uganda, ett land där han varken känner någon, talar språket eller har ett liv.
Detta är inte bara ett personligt lidande. Det är ett svek mot våra barn, mot drömmar, mot det samhälle vi säger oss vilja vara. Tänk på de 12-åringar som ser upp till Eric. Tänk på det tomrum som uppstår när han tas ifrån dem.
»”Min dröm skulle försvinna om Eric försvinner”, säger Miguel, 12.«
»”Om de ska ta personer, ta inte folk som gör nytta i samhället… Eric har bara gjort bra,” säger Stella, 14.«
Och vad säger vi till dessa barn? Att man ska dyka upp, plugga, jobba, bidra och ändå riskera att bli jagad, trakasserad, förödmjukad, hotad med att slängas ut från den plats där man har byggt sitt liv? Det är en berättelse om ojämlikhet, om makt utan medkänsla, om politik som misslyckas med sina egna ideal.
Samtidigt, medan människor som Eric förväntas vara tacksamma och lydiga, ser vi något annat. Vi ser hur nazistiska grupper till exempel Aktivklubb Sverige utan större politikers kritik får härja med oprovocerade överfall på oskyldiga mitt i städerna.
Hur kan det vara så att en ung aktiv basketcoach behandlas som om han vore ett problem, medan nazistiska slag och våldsbejakande klubbar räknas som ”ungdomsverksamhet” eller ”träning” tills de slår någon? Är det inte ett systemfel? Ett slags moralisk blindhet?
Det här är mer än bara en invandrings eller migrationsfråga. Det handlar om värdighet. Om vad Sverige säger att vi står för och vad vi gör i praktiken. Om vilka förebilder vi väljer att lyfta och vilka vi väljer att krossa. Om hur vi skickar signaler till våra barn: att när du gör rätt, så får du kanske straff. När du gör fel eller ingår i vitmakt våldsbejakande grupper, så får du tystnad eller till och med sympati.
Eric var inte bara “en invandrare som lyckades”. Han blev mentor. Han blev bror, en förebild, en inspiration. Han skapade ett rum där barn från områden där många av oss föräldrar oroar oss, för kriminalitet och utanförskap, kunde känna att någon såg dem, trodde på dem, kämpade för dem. Och nu ska han tas bort från dem.
Det gör ont. Det väcker ilska. Det väcker tårar. Och det borde väcka agerande.
Så: låt oss fråga oss själva,
vilket samhälle bygger vi om vi skickar iväg våra egna förebilder? Vilket hopp sänder vi till våra barn? Vilken rättvisa är det att kräva av någon som redan praktiserar den?
Vi kräver att vi värderar människans handlingar framför rädslan. Att vi slutligen värnar de som står upp,
inte jagar dem.
Och till alla som läser detta: Låt oss dela detta. Låt oss känna det. Låt oss ta ställning. För Eric. För barnen. För ett Sverige som faktiskt håller vad det lovar.
