17/12/2025
Jag fick hjälp från Noomi att flytta ut från Migrationsverkets boende. Jag packade in mina saker i bilen och jag minns att jag var väldigt rädd. Jag skulle åka till deras skyddade boende men jag visste inte hur det skulle vara där och medans vi flyttade fick jag flash-backs från tidigare tillfällen i livet då jag tvingats fly.
Men den här gången visade sig vara helt annorlunda. Jag kände en glädje jag inte känt på väldigt länge när jag fick se det nya stället jag kommit till. Jag trodde att jag skulle få ett väldigt litet rum, men när Josefina visade mig runt i lägenheten och jag frågade hur många som skulle bo där, svarade hon: ”Bara du.” Jag hade inte förväntat mig att få ett liv i frihet igen, så jag kände mig alldeles överväldigad.
Jag var så glad. Det var mitt första egna hem, och en plats där jag kunde slappna av och äntligen få sinnesro. Noomi gav mig ett skyddat boende som blev som ett riktigt hem för mig.
En sak som gjorde mig särskilt glad var blomman jag fick när jag flyttade in. Jag älskar blommor så mycket. Jag minns att Alexandra från Noomi sa att jag var tvungen att vattna den, och jag blev så exalterad eftersom jag behövde något litet att ta hand om, något levande. Varje gång jag hällde vatten i jorden kände jag att jag också gav något tillbaka till mig själv. Att se blomman växa gav mig styrka. Det var ett bevis på att livet fortsätter när man tar hand om det.
Senare fick jag en annan blomma av Noomi, i födelsedagspresent. Efter ett tag såg den död ut, men jag vägrade att slänga den. Jag fortsatte att vattna den, även när den var torr och livlös. Och en dag överraskade den mig och började blomma igen. Det ögonblicket berörde mig, eftersom det påminde mig om min egen resa.
De två växterna finns fortfarande med mig idag, i min första, helt egna lägenhet. De är mer än dekoration, de är en påminnelse, en skatt, ett tecken på min återfödelse. Varje gång jag vattnar dem kommer jag ihåg att jag lever, att även jag kan blomma igen efter att ha gått igenom en svår tid.
Noomi gav mig mer än bara tak över huvudet.
De gav mig tröst, hopp, och chansen att börja om på nytt.