08/09/2026
Här kommer del två efter min resa till Phyllis, så har ni inte läst det första ännu så kan ni göra det om ni vill.
Nu ska jag försöka summera känslan att vara på Phyllis, få in lite av vad vi gjort tillsammans samt lite övrigt av det som skedde under mina veckor på plats.
Barnen visste inte om att jag skulle komma, det skulle bli en överraskning. De visste att en besökare skulle komma men inte vem. Att få se barnens glädje och hejarop när de insåg att det var jag fick mitt hjärta att fyllas av glädje, kärlek och tacksamhet. Det stora kramkalaset som sedan utbröt innan jag kom ur bilen gjorde mig otroligt glad. Den kärleken som man får trots att man bara kommer under en begränsad tid, ungefär en gång om året, är himmelsk.
Att sedan få träffa personalen, ny som gammal, är också otroligt. Gidraph, Rachael och Maggie som varit där sedan jag kom till Phyllis första gången. Sammy som kom några år senare samt Prudence och Cynthia som är nya. Alla är fantastiska. Självklart så hade de förberett en stor laddning ugali och sukumawiki åt mig.
Att få träffa barnhemmets grundare Auntie Jacinta igen var också fantastiskt. Hon är en god vän sedan många år tillbaka som jag träffar alldeles för sällan nuförtiden. Att ha henne på plats är alltid glädjande för mig.
Tillsammans med barnen har det varit tre fullspäckade veckor. Vi har lekt, spelat fotboll, lagat mat och bakat tillsammans. Långa stunder så har vi också bara suttit och pratat. Vi pratar om gamla minnen som vi delar, men också om framtiden. Barnen försöker lära mig mer kiswahili och jag lär dem svenska. Det märks på många av de äldre barnen att de gärna vill vara barn igen och leka på samma sätt som vi gjorde 2016.
Bland det roligaste jag vet när jag är på Phyllis är att laga mat och baka tillsammans med barnen. I år gjorde vi bland annat en av barnens favoriter, pilau med kyckling. Men vi gjorde även deras absoluta favorit, köttbullar. 344 köttbullar rullades och jag är så tacksam för hjälpen med rullningen. Till barnens sorg så fanns det dock inga makaroner att tillgå i Nakuru, så de fick nöja sig med spagetti. Det är dock en utmaning att koka nästan 15 kg.
När det kommer till bakning så gjorde vi givetvis chokladbollar, eller simsim som de själva kallar dem. Det är en enkel sak att baka och någonting som alla uppskattar.
Vi provade även att baka kladdkaka, resultatet blev inte perfekt då det är svårt att få till kladdigheten i en vedeldad ugn där man inte kan kontrollera temperaturen. Men gott blev det. Jag hade även med ett antal kilo lösgodis från Sverige så vi har festat så mycket att barnen till sist fick sockerförbud.
Något av det mysigaste jag vet är kvällarna när någon av de yngre barnen som är för trött för att vara vaken men samtidigt inte vill lägga sig kommer och kryper upp i knät för att somna tryggt i famnen och så får man bära dem till sovsalen när det är sängdags. Att kunna ge dessa barn lite trygghet är något av det viktigaste för mig.
Vi har varit till kyrkan i Kampi Ya Moto där vi var med och uppträdde. Vi hade tränat in två sånger och två danser. Sångerna var jag med och sjöng, en på engelska och en på kiswahili. När det kom till dansen så valde jag att sätta mig med övriga åskådare för att inte skämma ut mig själv och barnen totalt. Min koordinationsförmåga är inte riktigt densamma som barnens.
Vi har haft besök av ett par olika grupper som kommit och spenderat tid och lagat mat med barnen. Vi har även haft besök av två tidigare barn på Phyllis som numera jobbar som lärare. De har kommit för att hålla lite undervisning i matematik så att barnen är förberedda när skolan börjar igen. Det var kära återseenden med David och Lilian då jag inte träffat dem på över 10 år.
Utöver detta så flyttade tre nya barn in några dagar innan jag reste hem. Tre barn i stort behov av omhändertagande och den kärlek som de förtjänar. Dessa tre kom snabbt in i livet på Phyllis och barnen är väldigt duktiga på att ta hand om de nytillkomna. Den yngsta var en liten parvel som heter Miriran och vi blev kompisar på en gång - även om småbarn brukar vara skeptiska till mitt skägg och hår. Men vi blev kompisar och hann få några fina dagar tillsammans.
När sedan dagen för hemfärd var kommen så var det som vanligt en udda dag. Barnen håller sig lite undan och det var många tårar som rann ner för kinderna. Att gå ett varv på barnhemmet och ge alla hejdåkramar tog ungefär en timme då kön inte blev kortare för att de flesta ställde sig sist i kön direkt efter att de fått en kram. När en av killarna kom och sa till mig att barnen gråter och att det är mitt fel så brast mitt hjärta. Det är en känsla som är både smärtsam och kärleksfull på en och samma gång.
Jag är glad, stolt och tacksam över att jag har haft möjligheten att vara en del av barnens liv under dessa 14 år som gått sedan första gången. Trots att det inte är så många barn kvar sedan första resan så fylls det ständigt på med nya och jag har fått möjligheten att få följa dem genom livet.
Slutligen så vill jag tacka er alla som stödjer Kampi Ya Motos Barn och ger barnen på Phyllis Wambui Memorial Children's Home en framtid. Utan ert stöd skulle detta inte vara möjligt. Känner ni någon som är intresserad av att resa som volontär eller bli fadder till något av barnen så tveka inte att kontakta organisationen så får ni hjälp med hur ni går till väga.
Ha det fint!
/Uncle Tobias
