10/05/2021
🔥🔥🔥🔥✊🏾✊🏾✊🏾✊🏾
UTTALANDE AV KALIS LOYD EFTER MEDVERKAN I SVT:
Rasism är ingen abstraktion.
Vi som utsätts för rasism drabbas fysiskt och/eller psykiskt.
Rasism är våld.
Detta våld finns inbäddat i den svenska basketrörelsen. Genom att medverka i SVT:s nya programserie ”Blågula hjältar” (9/5) ville jag föra ett öppet samtal om hur våldet tar sig uttryck, bryta tystnadskulturen och bidra till att basketen blir mer inkluderande, mindre skadlig för bruna och svarta utövare.
När svensk baskets ledning valde att kommentera mina uttalanden, mina vittnesmål, bekräftade de att min analys stämmer.
Här är mina reflektioner:
Generalsekreteraren: ”Sen ska jag också säga att jag inte delar den bilden alls, att hudfärg är en avgörande faktor i landslagsuttagningar. … Jag tror att strukturell rasism, alltså gamla traditioner och normer, på något sätt kan prägla även dagens beslutsfattare i landslagssammanhang. … vi har ingen anledning att betvivla de vittnesmålen eller de utsagorna som har hänt.”
Utöver att generalsekreteraren motsäger sig själv i citaten ovan, så är det viktigt att poängtera att han, i egenskap av vit man, inte är i en position att uttala sig huruvida rasism förekommer, eller hur rasismen tar sig uttryck. Han har aldrig utsatts för rasism, och kan, per definition, inte ”dela min bild”. Däremot bör han visa ödmjukhet, vara lyhörd och solidarisk med de som utsätts. Det är hans ansvar.
För övrigt har jag aldrig sagt att ”hudfärg är en avgörande faktor…”. Jag menar alltså att det förekommer. Vilket det gör.
Generalsekreteraren: ”SVT har inte gjort ett gott journalistiskt värv eftersom de inte ställer några motfrågor till ett så radikalt uttalande … det är jättesvårt att bemöta såna här saker utan att få konkreta exempel.”
För människor som inte upplevt rasism och anklagas för att – som i detta fall – upprätthålla rasistiska strukturer är det bekvämt att tro att rasisten är en heilande nasse. Det är också bekvämt att hitta och lägga skulden på enskilda individer inom de egna leden, bestraffa dem, och därmed tro (vilja tro) att problemet är löst. Men problemet är strukturellt, det vill säga det sitter i väggarna, i kropparna, och man löser det inte genom att kicka ut enskilda rötägg.
Strukturer kan liknas vid ett hus. Det sker ingen omfattande förändring om man byter ut dörrhandtag, fönster och golvlister. Förändringen sker när man börjar riva väggar, rustar upp huset från grunden. Alternativt jämnar det med marken, och återuppbygger det.
Då generalsekreteraren begär konkreta exempel lägger han återigen bördan på mig, förskjuter ansvaret från ledningen, och ifrågasätter implicit sanningshalten i mitt uttalande.
Förnekelse, försvar, motattack: klassiska reaktioner från någon som anklagas för att ha betett sig rasistiskt.
Även om det bär mig emot att ge ”konkreta exempel” utöver det jag redan har sagt i programmet så kan jag informera ledningen om att rasism, den jag upplevt inom basketen sedan jag var barn, och som ännu existerar, tar sig uttryck genom subtila gester, obetänksamma kommentarer, misstänksamt bemötande, rasistiska glåpord, uppenbara fördomar och bristande insikt i bruna och svarta barns (ofta även klassbetingade) seder och sociala koder. Vi, som utsätts för dessa mikroaggressioner, snappar upp de direkt. Vi lär oss, från mycket tidig ålder, att uttolka vår omgivning, skydda oss från faror, kämpa för att inte internalisera hatet. I hela mitt liv har jag upplevt denna vardagsrasism, sett vänner, släktingar, utsättas för den. Den som beter sig rasistiskt kan alltså vara DU, som läser denna text, om du bidrar till upprätthållandet av en orättvis maktordning som gynnar vita, och missgynnar bruna och svarta. Jag har även ett flertal exempel på i detta nu verksamma ledare och vuxna inom basketen som fällt rasistiska kommentarer, betett sig rasistiskt, men jag är ointresserad av att kicka ut enskilda rötägg, jag vill bygga om huset från grunden.
Generalsekreteraren: ”Naturligtvis kan du aldrig svära dig fri från att rasism förekommer inom idrotten, vi är en del av samhället och en spegling av det. Men bara det faktum att vi lyft upp frågan i ljuset och lyft på stenarna för att få reda på vad som finns där under gör att jag upplever att vi gör mer än många andra inom idrottsrörelsen.”
Att påstå att rasism förekommer inom basketen därför att det förekommer i samhället, är ett enkelt sätt att svära sig fri från det egna ansvaret. Det finns i samhället, tycks han mena, och därför finns det inom basketen – det finns inget att göra åt det.
Förbundets utskick (”Kommentar till uttalande om rasism”): ”Vi hoppas att det är det arbete som vi främst gör inom vår förbunds- och landslagsverksamhet som har bidragit till att personer vågar bryta den rådande tystnadskulturen.”
Av de uttalanden ledningen har gjort så är det detta som sårat mig mest.
Att ta åt sig äran då jag och andra vittnar om våra erfarenheter är höjden av respektlöshet. Den smärta, det självhat, den sorg och ilska, som jag ackumulerat under mitt liv, och som jag nu ger uttryck för, ska inte en nästan uteslutande vit ledning, som inte gått till botten med de problem den genom sin inaktivitet upprätthållit, ta credit för.
Jag är medveten om att jag låter ”hård” i mina kommenterar ovan. Men verkligheten är hård. Och det jag önskar är att vi vågar se den i vitögat och rannsakar oss själva. Jag har inget intresse av att klanka ner vare sig på generalsekreteraren eller svensk baskets ledning. Jag känner en del av dem personligen, och de är fina människor. Men det hör inte till saken. Jag vill se förändringar på alla nivåer, i alla led, för att inte fler människor, på grund av sitt utseende (eller för den delen klass, kön, funktionalitet, religion, m.m.) ska fara illa.
Alla vuxna inom svensk basket borde ta detta ansvar. Låt oss skrida till handling.
Länkar:
https://www.svtplay.se/video/31123614/blagula-hjaltar/blagula-hjaltar-avsnitt-2?id=jpAvYnJ
https://www.basket.se/Nyheter/nyheterfransbbf/Kommentartilluttalandeomrasism/
Kalis Loyd, landslagsspelare, och verksam inom organisationen Helamalmö
