23/05/2026
En betraktelse under pingsthelgen av stiftsadjunkt Per Kristiansson
“När han låg där i gräset vid gården Branjevo kände han att marken började vibrera. - En buss närmar sig.”
Vissa texter som man läser bär man med sig hela livet. En sådan text blev jag påmind om för några veckor sedan. Biskop Johan bad mig att följa med på en minnesresa till Sarajevo och Srebrenica i Bosnien. Två vackra platser som kom att få uppleva något bland det värsta som mänskligheten kan utföra. Sarajevo, där människor under 1 425 dagar fick leva i ständig skräck och fruktan för krypskyttarnas kulor och granaternas splitter. Srebrenica, där mer än 8 000 bosnienmuslimska män och pojkar dödades av den bosnienserbiska armén under några dagar i juli 1995.
Texten är skriven av Slavenka Drakulić i boken Inte en fluga förnär. Under en tid satt hon som åhörare när krigsförbrytare förhördes och dömdes i Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien. I boken får man komma nära de åtalade genom Slavenka Drakulićs iakttagelser och analyser.
“En man blir synlig. Honom ska Dražen alltid minnas, för i samma ögonblick gick det upp för honom vad gruppens uppgift skulle bli och han ryste till. Mannen han såg var lång och oerhört mager. Han hade mustasch, men Dražen kunde inte avgöra hur gammal han var eftersom hans ögon var förbundna med ett stycke smutsigt tyg. - Han följdes av flera män, också med förbundna ögon. En soldat ledde bort dem till en åker intill gården. - Dražen kände sig djupt äcklad och var rädd att han skulle kräkas. Nej, han tänkte vägra! Han kunde inte skjuta ihjäl människor utan vidare, på nära håll.”
Pingsten stora berättelse handlar om hur man kom från många olika håll till Jerusalem och alla blev tilltalade på sitt eget språk. I texten från Apostlagärningarna räknas det upp många grupper med sina egna språk, men alla fick de höra på sitt eget språk om Guds stora gärningar.
Det är den här berättelsen som jag speglar mot det som jag är så uppfylld av. Dražens vittnesmål om hur det var där när marken plötsligt började skaka. När första bussen kom och det som sen hände.
“Skjut! - När väl Dražen börjat skjuta, fortsatte han att göra det med några få minuters mellanrum utan att tänka på vad han gjorde. Det enda han var medveten om var att han istället för att sikta på unga män försökte han sikta på dem som var gamla - det verkade inte lika obarmhärtigt.”
Två totalt olika världar. En där alla får vara med, alla blir sedda och tilltalade som de människor de är och en där den ene bestämt att den andra inte ska finnas, att den andre inte finns.
“Om han ändå fick tvätta händerna. Dražen synade dem ingående. Han såg inget blod, men han hade en blåsa på höger pekfinger. En rund skär blåsa. Märkligt, tänkte Dražen, att man kan få blåsor av att döda människor.”
Hur kunde det bli så här? Hur kunde människor som levt tillsammans, som gått i skola tillsammans, som arbetat tillsammans, som älskat, gift sig och fått barn tillsammans en dag inte längre se på varandra som människor?
Slavenka Drakulić tror inte på monsterteorin. Så många monster kan det ju inte finnas. Istället skriver hon utifrån sina egna upplevelser och andras erfarenheter från antisemitismen i 30-talets Tyskland:
“I Kroatien, precis som i Tyskland, var första steget att man slutade hälsa på människor som tillhörde en annan befolkningsgrupp, kanske man helt enkelt var rädd för att andra skulle se att man hälsade på dem. Hur osannolikt det än kan tyckas ledde denna synbart obetydligt lilla eftergift, detta sätt att anpassa sig till den nya verklighet där nationen ska göras etniskt homogen, in på farliga vägar.”
Där i Jerusalem på den första pingsten bröts murarna ner, alla kunde de höra om Guds stora gärningar. Evangeliet om liv och åter liv.
Om två dagar kommer jag gå omkring bland de 8 372 vita gravstenarna. Tårarna kommer att rinna nerför mina kinder, men jag ska försöka att samtidigt tänka på den där dagen i Jerusalem när alla blev sedda och alla fick höra om Guds stora gärningar, om liv och åter liv.
