17/04/2026
"World Blind Union är världens bästa organisation.
Den består av världens alla nationella synskadeorganisationer och kämpar för synskadade personers rättigheter på en internationell nivå. Det handlar bland annat om rätten till ett skriftspråk, utbildning, arbete, rehabilitering och tillgång till information.
🎯Mitt arbete som president under fyra år var att lägga fram ett handlingsprogram för vad vi skulle uppnå under min mandatperiod, sedan hålla samman regionerna och jobba mot målen.
✊Jag drog igång och drev ett jämställdhetsarbete. Det är inte en bra demokratisk beslutsordning om bara en tredjedel är kvinnor. Vi utgör ändå halva befolkningen. I en särskild kvinnokommitté, som jag var aktiv i, kunde vi träffas och dela motgångar och framgångar.
WBU:s förbundsstyrelse bestod av 17 kvinnor och cirka 250 delegater. De flesta av kvinnorna var dessutom bara där i egenskap av ledsagare till deras synskadade män. Jag protesterade högljutt och bad alla kvinnor, inklusive ”ledsagarkvinnorna”, att mötas efteråt. Jag sa ”vi kan inte vara så dåliga på representation, vi måste skriva en motion till kongressen” och drev arbetet framåt. Efter några månader kom ett mejl: jag var inbjuden till ett styrelsemöte i Hongkong för att lägga fram en plan om att förstärka kvinnoarbetet inom WBU.
🟰Jämställdhet är en kamp som vi jämt måste föra. Om vi lägger den åt sidan glöms den bort. Det är som kärlek, den ska erövras varje dag för att vara äkta. Det är en evighetsfråga. Vi behöver lyssna in varför kvinnor så ofta drar det kortaste strået.
Ibland trampar man på minerad mark. Det kan till exempel vara svårt att prata om kvinnors rättigheter i Mellanöstern, då måste man hitta andra infallsvinklar. Men det har gett mig väldigt mycket att engagera mig andras rättigheter. Jag har fått bekräftelse på att det går att påverka om man är envis och diplomatisk, och är otroligt stolt över vad jag lyckades åstadkomma.
👩❤️👨Idag är jag 81 år med fem barn och ett långt arbetsliv bakom mig. Hur jag har hunnit med? Jag har en gullig gubbe, det måste jag säga. Vi har varit tillsammans i 45 år och Leo är min stora livskamrat. När jag skiljde mig från min första man för länge sedan flyttade jag till en liten stuga på Lidingö, som någon hyrde ut. Jag fick god hjälp med att bygga om så att den passade mig och mina två flickor. I det sammanhanget dök han upp. Jag behövde en ny lampa ovanför matbordet och han hjälpte mig. Leo har sedan tagit hand om barnen när jag varit ute och rest. Jag var nästan utmanövrerad där ett tag.
📢Jag har alltid varit intresserad av politik och jämställdhetsfrågor. De som inte har någon röst måste få den hörd. Det är otroligt viktigt för mig. Jag tycker om att röra om i grytan men det har inget egenvärde i sig. Jag vill se förändring. Det bor en demokratisk kraft inom mig och den gör sig påmind även i andra sammanhang. Synskadade ska förstås ha samma rättigheter som seende personer.
Jag är fortfarande engagerad och sitter i styrelsen i min lokala förening. Det känns viktigt att dela med sig av min långa erfarenhet och ge en bakgrund till varför SRF tänker på ett visst sätt, till exempel. Men ordförandeskapet lämnar jag åt någon annan. Nu ska andra kunna växa i den rollen. Det är fantastiskt att se på den nya ordföranden, hur stolt han är och hur väl han sköter sitt jobb."
❗Det här är en anonym men sann livsberättelse från en av våra medlemmar.
Bildbeskrivning: Illustration som visar en grupp personer vid ett bord fyllt med papper och kaffekoppar. En kvinna har afrohår och skriver i ett anteckningsblock. En annan kvinna har rött långt hår och håller i en ordförandeklubba. Två män syns lyssna längre bort vid bordet. Nederst i bild står citatet "De som inte har någon röst måste få den hörd..."
