29/05/2026
Vi finns för dig!
"Jag har fram tills nyligen inte accepterat min synskada.
Hela mitt liv har jag sagt till mig själv att jag inte behöver någon hjälp av andra, att jag klarar mig själv och att ingen ska behandla mig annorlunda.
Jag har beordrat mig själv att inte sticka ut: vrid inte på huvudet så där när du tittar på mobilen, ha inte solglasögon på dig nu, trots att ljuset stör dig, håll huvudet rätt så att personen du tilltalar förstår att det är just den du pratar med. Jag har hankat mig fram på mitt eget vis, och överarbetat för att ingen ska förstå.
Så såg mitt liv ut fram tills jag passerade en gräns för ett tag sedan – en gräns som jag nu är glad att jag har överträtt. All extra ansträngning hade gjort mig hjärntrött och jag hade inget annat val än att komma ut som synskadad. När jag väl tog steget, och lät min synnedsättning ta plats som en del av mig, stod många vid min sida för att fånga upp mig.
Genom syncentralens insatser blev landningen mjuk. Egentligen har jag alltid varit inskriven där, men jag har aldrig tidigare bett om någonting annat än nya glasögon och förstoringsglas. En dag ringde jag och sa att jag behöver prata med någon. När jag var redo att blotta mina behov, så fanns de där.
I samtalsrummet blev allt tydligare och tydligare. Att vara ”som alla andra” krävde mer energi än vad jag hade att avvara, och det ständiga minussaldot på mitt energikonto hade långsamt gröpt ur mig. Min kurator och fysioterapeut gjorde det begripligt varför jag inte orkar göra saker på eftermiddagarna, och varför jag behöver sova innan promenad, matlagning eller gymträning.
När jag blickar tillbaka på varför andra samtalsstöd inte gett samma effekt ser jag att synproblematiken är central för mitt mående, och läkningen kom först när jag vågade sätta strålkastarljuset på den.
Samtal efter samtal passerades olika trösklar. Som hemligt synskadad kunde jag förr acceptera att äta en ruccolamacka på café, trots att jag avskyr ruccola. När någon frågade om jag ville ha hjälp blev svaret ”nej, nej, det går bra”. Kuratorn bad mig att i dessa situationer istället säga ”ja tack” till den hjälp som erbjuds, och sedan dess äter jag smörgåsar med ost och skinka.
En av de högsta trösklarna är den jag försöker ta mig över just nu: Att börja använda vit käpp. Det är det mest synliga hjälpmedlet och därmed det jag har svårast att känna mig bekväm med. Jag får kämpa inombords för att synas med den offentligt, utan att känna att det står ”pinsamt” i pannan. Men när jag väl använder den märker jag hur mycket den underlättar min tillvaro. Det är ett inre slagsmål som jag ska ta mig igenom.
Jag har aldrig tidigare känt någon som har en synnedsättning, men i gruppterapin på syncentralen får jag nu träffa en mångfald av människor med olika problematik och det är fantastiskt. Vi pratar om allt, stöter och blöter våra problem, övar på kroppskännedom och balans. Utöver det får jag träffa min fysioterapeut när jag behöver. Vi käpptränar på olika underlag, i olika miljöer och skapar rätt teknik. Jag har till och med gått kurs i punktskrift, för om synen försämras eller försvinner, så är det något jag vill kunna.
Alla nya bekantskaper har gett mig en otroligt positiv icke-dränerande energi. Att jag tidigare har levt som förnekande till min synnedsättning kan jag idag se som en stor sorg. Varför skulle det ta så lång tid att komma in i ett sammanhang med andra synskadade? Om jag inte hade varit så anti och bestämd med att klara allt själv, så hade jag kunnat få det liv jag har idag snabbare, med den känsla av tillhörighet som jag nu berikas av.."
❗ Det här är en anonym men sann livsberättelse från en av våra medlemmar.
Bildbeskrivning: Illustration av kvinna i profil som kollar på en mobilskärm på mycket nära håll. Nederst i bild står citatet "Jag hade inget annat val än att komma ut som synskadad...".
🔗Läs fler berättelser här: https://www.srf.nu/rad-och-stod/att-ha-en-synnedsattning/synskadade-berattar/
