Den seglande flottan hade få fartyg i tjänst under den här tiden (de var på eskortuppdrag i medelhavsområdet, seglade till S:t Barthélemy m.m. Officerarna fick därför inte tillräcklig träning i evolutioner, segel- och signalexercis. För att råda bot på detta utnyttjades barkarna för detta ändamål. För att öka intresset bildades Carlskrona Båt Eskader där officerare även på fritiden kunde utnyttja
barkarna och därmed öka sin seglingsförmåga och intresset för segling. I de ursprungliga stadgarna kan man utläsa att sällskapets ändamål var att befrämja båtsegling, öva evolutioner samt i allmänhet bereda dess medlemmar en angenäm och nyttig sysselsättning, alltså i angenäma former bedriva övningar som i möjligast mån liknade och voro till nytta för den sjömilitära verksamheten.
Över tiden har ändamålet ändrats till att idag: främja seglingskonsten och bevara konsten att segla gamla skeppsbåtar. Verksamheten bedrevs i Marinens regi fram till 1992 då Stumholmen upphörde som militärt basområde. Slup och Barkasskjulet och barkarna överlämnades då till Marinmuseum i Karlskrona. Barkarna är idag seglande museibåtar och sköts av Marinmuseum. Barkarna seglas fortfarande bara av CBE, och sällskapet är numera öppet för alla som är intresserade av att bevara ett gammalt arv av seglande skeppsbåtar. Om båtarna
Den svenska benämningen på större skeppsbåtar var under 1500 - 1700-talet esping. Under 1800-talet försvann begreppet. De äldsta skeppsbåtar som kunnat knytas till ett bestämt fartyg är Wasas. Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet delades skeppsbåtar upp i bland annat storbåtar, barkasser, slupar, giggar, jollar, snipor, ekor, ångbarkasser, ångslupar, och senare också motorbåtar. Dessutom fanns det också valbåtar och andra typer av livbåtar. I hamnar och varv användes salslupar, varvsjollar, travalibåtar, avisobåtar, lanchor, pråmar, pontoner, vattenskutor, och läktare. Båtarna byggdes fram till 1900-talets mitt nästan uteslutande i trä och var utformade efter påverkan av såväl lokala båtbyggartraditioner som nationella och internationella företeelser. Skeppsbåtar var i motsatts till allmogebåtar byggda efter mer eller mindre detaljrikt utförda ritningar. Marinmuseets barkar är
Tösen, 1855
Örnen, 1853
Tärnan, 1861
Lina, 1851
Den Hvite, 1872
Falken, 1830
Biskopen, 1843
Biskopinnan, 1843
Biskopen och Biskopinnan tillhörde kommendanterna på Drottningskär respektive Kungsholmen. Övriga barkar byggdes för att medföras ombord på Flottans stora skepp. Där användes de för många olika ändamål. Tack vare dem kunde linjeskepp och fregatter ankras på redden, medan barkarna transporterade besättningar och gods mellan skeppen och land. Besättningarna fick utbildning i sjömanskap genom att segla och ro med barkarna. De var också fartygets livbåtar. I knappa tider, då man inte hade råd att segla de stora skeppen, kunde besättningarna öva segelexercis och formationer med barkarna.
År 1993 överfördes barkarna från Marinen till Marinmuseum. De är nu en viktig del av världsarvet.
