16/05/2026
NAKBA HÄNDER JUST NU
Ett tal av Ali Jassin, Palestinagruppen i Halmstad
Det har gått 78 år sedan 1948, då över 750 000 palestinier tvingades lämna sina hem. Men när vi pratar om Nakba, så pratar vi inte om något gammalt som hände för jättelänge sedan. Vi pratar inte om en historia i en bok. Sanningen är att Nakba aldrig har slutat. Den händer varje dag, i varje minut, för varje palestinier som kämpar för att få finnas till.
Nakba hände inte bara då, Nakba händer just nu.
I Gaza säger FN-organet OCHA nu i maj 2026 att nästan alla människor fortfarande är på flykt. De lever under hemska förhållanden. Nakba är det som händer på Kamal Adwan-sjukhuset, där avdelningar måste stänga och små barn i kuvöser riskerar att dö för att Israel stoppar bränsle och reservdelar till maskinerna. Att förstöra det som folk behöver för att överleva, det är Nakba på riktigt, här och nu.
På Västbanken ser vi hur människor drivs bort igen och igen. i början av 2026 har vi sett att fler hus än någonsin har förstörts. Amnesty skriver om hur hela familjer tvingas bort från sina marker. Nakba är det som hände familjen Tamimi i byn Deir Nizam. De tvingades se sitt eget hus rivas för att Israel säger att de inte har tillstånd att bygga på sin egen mark. När ett barn ser sitt hem bli till grus då ser vi Nakban.
Nakba är det som händer i Jenins flyktingläger. Där bor 17 000 personer som redan är flyktingar från 1948. Förra året, i februari 2025, tvingades de bort från lägret av ockupationsmakten. Nu, över ett år senare, vet de fortfarande inte om de har något hem att gå tillbaka till. Ett läger som byggdes 1953 som en tillfällig lösning har nu blivit en plats man flyr ifrån på nytt.
Nakba är också sorgen efteråt. Som pappan i Jenin, som nyligen försökte besöka sina döda söners gravar, Mohammad och Mahmoud. Han tvingades smyga dit med livet som insats för att armén skjuter mot alla som närmar sig. Han hittade Mohammads gravsten gömd under högt gräs, men Mahmouds grav hittade han aldrig. När en pappa inte ens får sörja sina barn utan att riskera att bli skjuten, då ser vi Nakba.
I Jerusalem ser vi hur våldet drabbar alla. För bara några dagar sedan, den 1 maj, blev Syster Maria attackerad. Hon är en kristen nunna som blev slagen och bespottad i Gamla stan. Samtidigt stängs Al Aqsa-moskén gång på gång för palestinier. Det här visar att målet är att få bort palestiniernas identitet, oavsett om de är kristna eller muslimer.
Det här är inte små olyckor som händer ibland. Det är en plan för att rensa bort ett folk, en plan som började redan 1948.
Och vet ni vad? Nakba finns faktiskt här i Halmstad också.
Här i vår stad bor en palestinsk kvinna, Naife heter hon. En av miljoner flyktingar som fortfarande väntar på att få åka hem. Hon är fast i ett papperslöst läge där Migrationsverket säger att hon inte får stanna i Sverige, men de kan inte heller skicka hem henne för hennes hem är borta eller ockuperat. Hon tvingas leva utan papper och utan ett riktigt hem på våra gator i Halmstad år 2026.
Allt det här beror på det som hände 1948. Att en människa ska behöva vara hemlös i Halmstad för att hennes familj jagades bort från Palestina för 78 år sedan, det är ett bevis på att världen har glömt bort vad som är rätt.
Världen har tittat på för länge utan att göra något. Man kan inte blunda för ett folkmord och kalla det för politik. Man kan inte se barn dö under hus och prata om säkerhet. Det handlar om mänskliga rättigheter, om att ha ett hem, om att få leva och om rättvisa.
Vi som står här idag ser vad som händer, och vi vägrar att glömma. Vi säger till världen att såren aldrig kommer läka så länge det här får fortsätta. Det kan inte bli fred utan rättvisa, och det blir aldrig rättvisa så länge det palestinska folket inte får leva med värdighet.
Från 1948 till 2026, vår röst kommer aldrig tystna. Vi står med Gaza, vi står med Jerusalem och vi står med vår syster Naife här i Halmstad.
Nakba måste få ett slut, och det slutet betyder frihet.
Länge leve Palestina…
