31/03/2026
I början var allt svårt.
När Baba Gurston Inclusive School först tog form i Homa Bay var det inte en plats som väckte beundran. Marken var torr och ojämn, byggnaderna enkla och slitna. Klassrummen som fanns i området saknade ibland både dörrar och fönster, och regnet hittade alltid en väg in. Många såg det som ännu ett projekt som inte skulle överleva – ännu en dröm som var dömd att blekna.
Men det fula bar på något annat. Något som inte syntes vid första anblick.
Barnen som kom dit bar sina egna berättelser – av motgångar, av utanförskap, av liv som redan från början varit orättvisa. Vissa hade aldrig gått i skola tidigare. Andra hade fått höra att de inte hörde hemma någonstans. Här, bland spruckna väggar och dammiga golv, möttes de ändå av något oväntat - en plats där de fick stanna.
Det var där förändringen började.
Lärarna, trots små resurser, bar på en envis tro. De såg inte det som saknades – de såg det som kunde bli. En trasig bänk blev en plats för lärande. En tom vägg blev en tavla för drömmar. Och varje barn blev en möjlighet, inte ett problem.
Sakta började något skifta.
Skratten blev fler. Rösterna starkare. De barn som en gång varit tysta började räcka upp handen. De som tidigare stått utanför började ta plats. Och det som en gång kallades “otillräckligt” började fyllas med liv, färg och mening.
Det fula – bristerna, kampen, osäkerheten – blev grunden för något vackert.
För i motgångarna växte gemenskapen. I bristen föddes kreativiteten. Och i det som saknades skapades något som inte gick att mäta i pengar, hoppet om en bättre framtid.
Åren gick och skolan förändrades med tiden. Inte bara i form – med starkare byggnader och fler resurser – utan i själ. Baba Gurston Inclusive School blev en plats där drömmar inte bara tilläts, utan uppmuntrades. Där varje barn, oavsett bakgrund, fick en chans att forma sin egen framtid.
Och kanske var det just därför det blev så vackert.
För det byggdes inte ur perfektion, utan ur kamp. Inte ur överflöd, utan ur vilja. Det var ett bevis på att det som en gång såg ut att vara förlorat kan bli början på något större.
Idag bär skolan på berättelser om barn som vill bli lärare, ledare, förebilder. Om liv som förändrats. Om framtider som en gång kändes omöjliga – men som nu är verkliga.
Och när man ser tillbaka är det tydligt: Det var aldrig det perfekta som skapade skönheten. Det var modet att fortsätta, när allt såg som svårast ut. Så till er som svek och försökte förse er själva vill vi bara säga, tji fick ni ...