04/12/2025
Mushtaq, sedan flera år med i Musiker Mot Rasisms styrelse, skriver om sina 10 år i Sverige (foto Daniel Wirgård (:
Nostalgi är en märklig känsla. Den brukar dyka upp när man minst anar det, som ett litet hål i tiden där dået och nuet rinner ihop. För många flyktingar handlar nostalgi om hemlandet, om de gator, röster och dofter som man lämnat bakom sig. Men ibland överraskar minnet. Det kan plötsligt dra fram en bild från ett helt annat håll.
Imorse skulle jag dricka mitt te. På köksbänken stod en vanlig pepparkaksburk. Jag tog en kaka, doppade den i teet och när jag la den i munnen, i samma sekund var jag inte kvar i mitt kök längre. Jag satt i ett transitboende för exakt tio år sen, ny i Sverige, fortfarande förväntansfull. Julen var ju på väg, och mörkret låg tungt över dagarna. Men inom mig fanns ett starkt ljus, ett hopp som bar mig genom allt. Mellan måltiderna fanns alltid te, kaffe och pepparkakor. Det var en liten sak, men för mig blev det en ritual, ett sätt att hålla fast vid hoppet. På eftermiddagarna satt jag där, med en kopp te och de där knapriga kakorna, och drömde om ett liv i Sverige. Ett liv där jag skulle få en egen plats, ett eget hem, en framtid.
Och visst kom livet. Språk, studier, arbete. Människor som tog mig i handen och visade att det fanns godhet och vilja att hjälpa. Tio år har gått, tio år fyllda av kamp med många bra och dåliga minnen.
Men samtidigt har något annat också hänt. Den där tryggheten jag trodde att jag skulle få, den där svenska stabiliteten som jag drömde om över pepparkakorna, har aldrig riktigt blivit min. Efter tio år har jag fortfarande ett tillfälligt uppehållstillstånd. Varannan år måste jag lämna in en ny ansökan, samla dokument, bevisa att jag fortfarande förtjänar att få stanna. Varje dag lever jag med rädslan att ett enda fel eller en godtycklig tolkning ska riva upp hela mitt liv från rötterna igen.
Det finns en märklig ironi i att samhället förväntar sig att jag ska rota mig, arbeta, bidra, vara en del av gemenskapen, samtidigt som staten aldrig riktigt tillåter mig att känna mig hemma. Jag har gjort allt som har krävts av mig och mer därtill, men ändå står jag kvar i samma väntan som för tio år sedan. En väntan som inte längre handlar om att få börja mitt liv, utan om att inte förlora det jag byggt.
Kanske var det därför pepparkakan träffade mig så hårt imorse. Den påminde mig om vem jag var då: en person fylld av hopp, övertygad om att det snart skulle komma stabilitet. Tio år senare är hoppet fortfarande där, men det är tröttare, äldre, mer försiktigt. Idag drömmer jag fortfarande om att en dag faktiskt få stanna.
