15/10/2026
Idag uppmärksammar vi Vita käppens dag! 🤍
Den 15 oktober uppmärksammas Vita käppens dag runt om i världen. En dag som handlar om frihet, självständighet och rätten för personer med synnedsättning att kunna röra sig tryggt i samhället. Den vita käppen är inte bara ett viktigt hjälpmedel, utan också en symbol för självständighet och delaktighet.
Men att börja använda vit käpp är inte alltid så enkelt som man kanske tror.
För vår riksordförande Mattias Winsa har käppen blivit en självklar del av livet. Men under sina första fyra år med synnedsättning ville han inte använda den.
Här berättar Mattias själv om sin resa från skam till stolthet:
Från skam till stolthet – min resa med den vita käppen
År 2013, när jag var 16 år gammal, började jag förlora synen. Försämringen gick snabbt och redan efter tre år såg jag ungefär lika lite som jag gör idag, omkring en procent.
Trots det dröjde det fyra år innan jag började använda vit käpp.
Under de åren intalade jag mig själv att jag inte behövde någon. Jag såg ju tillräckligt bra, hittade oftast dit jag skulle och kunde minsann klara mig själv.
Åtminstone var det vad jag försökte övertyga mig själv om.
Sanningen var att jag skämdes.
Jag ville inte att människor skulle se mig som svagare eller annorlunda. Framför allt ville jag inte att min synnedsättning skulle vara det första andra människor lade märke till. Jag ville helt enkelt vara som alla andra.
Men mitt försök att dölja synnedsättningen ledde till en hel del besvärliga situationer.
Jag kunde råka prata med fel personer, gå in i saker och verka förvirrad när jag försökte orientera mig. Trappor och trottoarkanter fick jag försiktigt känna mig fram till med fötterna. Ibland snubblade jag över hinder som jag inte upptäckte.
Att bara ta sig fram på stan kunde kräva enormt mycket koncentration och energi.
Jag minns särskilt hur det kunde bli när jag var ute på krogen. Eftersom jag ibland gick osäkert och hade svårt att orientera mig trodde personalen vid flera tillfällen att jag var kraftigt berusad eller till och med drogpåverkad.
Det hände flera gånger att jag blev utslängd för att personalen ansåg att jag var för full, trots att det inte alls stämde. Där kunde jag sedan stå ute i regnet, utan att personalen ens hade förstått att jag var synskadad.
En annan händelse som fortfarande sitter kvar i minnet inträffade när jag skulle åka på en kryssning med familjen.
Vid ombordstigningen skulle vi passera en biljettautomat. Bakom mig stod en lång kö med människor som väntade på sin tur. När det blev min tur lyckades jag inte placera biljetten rätt.
Jag försökte flera gånger, samtidigt som jag blev alltmer stressad över människorna som stod och väntade bakom mig.
Jag har alltid haft svårt för känslan av att vara i vägen, att vara ett grus i maskineriet som gör tillvaron besvärligare för andra.
Till slt blev situationen så jobbig att jag började gråta.
Jag kände mig helt enkelt som ett problem för omgivningen. Och eftersom jag inte använde vit käpp förstod människorna bakom mig förmodligen inte ens varför jag hade så svårt att komma vidare.
Det är märkligt att tänka tillbaka på hur mycket energi jag lade på att försöka framstå som seende, samtidigt som det gjorde många vardagliga situationer ännu svårare.
Vändpunkten kom när jag skulle flytta till Umeå.
Efter fyra år insåg jag att min gamla strategi inte längre skulle fungera. Jag skulle flytta till en helt ny stad med okända gator, nya miljöer och inte minst alla dessa cyklister som verkade komma från alla håll!
Jag förstod att jag behövde börja använda vit käpp, även om det fortfarande tog emot.
Men när jag väl började upptäckte jag något som jag inte riktigt hade förväntat mig.
Vilken frihet!
Plötsligt behövde jag inte längre lägga samma enorma energi på att försiktigt känna mig fram. Jag kunde lättare upptäcka hinder, trappor och trottoarkanter och röra mig betydligt tryggare och mer avslappnat.
Det blev också en stor skillnad i hur människor bemötte mig. Plötsligt var det betydligt fler som förstod varför jag ibland gick fel, missade något eller inte såg personen som stod framför mig.
Det som jag hade varit så rädd för, att människor skulle upptäcka min synnedsättning, visade sig göra vardagen så mycket enklare.
Med tiden förändrades också min egen inställning. Det som tidigare hade känts pinsamt blev alltmer naturligt. Jag började förstå att jag inte behövde låtsas vara någon annan än den jag faktiskt var.
Sakta men säkert försvann skammen och ersattes av stolthet.
Idag är den vita käppen en självklar följeslagare när jag rör mig ute bland människor. Jag bär den med stolthet och har svårt att föreställa mig hur jag skulle klara vardagen utan den.
Ibland tänker jag tillbaka på gymnasietiden. På alla missförstånd, alla hinder och all energi jag lade på att försöka framstå som seende.
Tänk vad mycket enklare de åren hade kunnat vara om jag redan då hade vågat använda min vita käpp.
Men det finns fortfarande en stor okunskap i samhället.
Även om min egen inställning har förändrats märker jag att långt ifrån alla förstår vad den vita käppen betyder.
Jag har flera gånger fått frågan vad det egentligen är för pinne jag går omkring med. Andra gånger har människor gått rakt in i mig och sedan irriterat sagt åt mig att se mig för.
Jag har inget emot att människor är nyfikna och ställer frågor. Tvärtom är det bra att vilja lära sig. Men det är bekymmersamt när okunskapen leder till irritation eller bristande hänsyn.
För mig är den vita käppen ett hjälpmedel som gör att jag kan röra mig självständigt. Men den är också en signal till omgivningen om att jag har en synnedsättning och kanske inte upptäcker sådant som andra tar för givet.
Därför handlar Vita käppens dag inte bara om att uppmuntra fler att våga använda sina hjälpmedel. Den handlar också om att öka kunskapen hos allmänheten och skapa ett samhälle där vi kan röra oss tryggt och självständigt.
Den vita käppen hjälper oss att orientera oss i samhället. Men samhället behöver också lära sig att förstå den.
Jag vet att det fortfarande finns personer med synnedsättning som tvekar inför att börja använda vit käpp. Jag förstår den känslan, för jag har själv varit där. Samtidigt vet jag hur mycket enklare livet kan bli när man väl vågar ta steget.
En viktig anledning till att jag engagerar mig som riksordförande för Unga med Synnedsättning är att jag vill att fler unga ska våga vara sig själva och slippa känna samma skam som jag gjorde under mina första år.
För mig har den vita käppen blivit ett av mina viktigaste verktyg för att kunna leva det liv jag vill leva.
Och om jag idag fick säga något till den 16-årige Mattias som gjorde allt för att dölja sin synnedsättning, skulle det vara detta:
Du blir inte mindre självständig av att använda en vit käpp. Du blir friare. Och du har ingenting att skämmas för.
Mattias Winsa
Riksordförande, Riksorganisationen Unga med Synnedsättning
Syntolkning: På bilden här nedan kan man se Mattias stå på en rödmålad träbro med sin vita käpp i höger hand. Han är klädd i en gråbrun tweedkavaj, vit pikétröja, beige chinos och bruna skor. Mattias lutar sig avslappnat mot broräcket med ena handen i fickan och ett lätt leende mot kameran. I bakgrunden syns ett lugnt vattendrag, grönskande skog med inslag av höstfärger och en blå himmel.
