11/06/2026
Företagshälsovård har en lång historia i Sverige, men relationen mellan arbetsgivarens vård och den övriga sjukvården har skiftat över tid.
När industrin växte från mitten av 1800-talet (gruvor, järnbruk, sågverk, textilfabriker och verkstäder) Fri sjukvård för anställda och deras familjer blev då ett viktigt rekryteringsargument. Lokala sjukkassor växte visserligen fram gradvis (de lagreglerades 1891) men de var frivilliga och man behövde betala avgifter. Möjlighet till statsbidrag infördes 1910.
Även andra arbetsmiljöfaror kom i blickfånget, exempelvis effekterna av damm från blyfärger. I och med att företagens ansvar skärptes ökade också efterfrågan på experthjälp när arbetsförhållanden skulle granskas och nya anläggningar planeras.
Under samma period hamnade fler arbetsmiljörisker i fokus, som skador av damm från blyfärger. När företagens ansvar skärptes ökade också behovet av expertkunskap vid granskning av arbetsförhållanden och planering av nya anläggningar.
Efterkrigstiden innebar flera reformer kring vård, rehabilitering och förebyggande arbete. 1942 slöt SAF och LO avtal om arbetarskyddet, och 1946 bildades Svenska industriläkareföreningen.
Den stora vändpunkten kom på 1950-talet, när den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen infördes och skulle täcka både vårdkostnader och inkomstbortfall. Då väcktes en ny fråga: hur mycket sjukvård skulle företags¬hälsovården egentligen stå för – när sjukvård nu skulle vara tillgänglig för alla via det offentliga systemet?
Bild: Syster Anna Lundgren på sjukavdelningen hos SARA (Stockholms Allmänna Restaurangaktiebolag) år 1954. Ur Stockholms Allmänna Restaurang AB (SARA)s arkiv i Föreningen Stockholms Företagsminnens deposition hos Centrum för Näringslivshistoria.
