01/09/2026
Var finns barnperspektivet när polisen bär bort en skrikande och förmodligen skräckslagen liten femåring från sitt hem?
Sedan någon vecka tillbaka har ett klipp spridits i sociala medier. Ett litet barn, omkring fem år gammalt, skriker och gör motstånd när civila poliser bär honom till en väntande bil. Han har inte ens hunnit få på sig kläder.
Man behöver inte veta hela historien för att känna hur ont det gör att se.
Vi vet inte vad som hänt bakom kulisserna. Vi vet inte vilka bedömningar som gjorts eller vilka risker som funnits. Vi vet inte heller vad domstolen har grundat sitt beslut på, men en sak vet vi och det är att vad som visas är ett litet barn och han är med största sannolikhet livrädd.
Då måste vi våga ställa frågan: Var finns barnperspektivet?
Har någon lyssnat på honom? Har någon försökt förstå vad han känner, vad han är rädd för och varför han gör så kraftigt motstånd?
Om mamman var en fara för honom och ett omedelbart ingripande var nödvändigt, då ska samhället naturligtvis skydda barnet. Men även då måste frågan vara: Går det att göra detta utan att skrämma livet ur ett barn? För det är skillnad på att skydda ett barn och att traumatisera det.
Jag har skrivit om det här förut och jag tänker fortsätta göra det.
Hur kan vi ha ett system där vuxna människor – jurister, socialtjänst och föräldrar – kan fatta livsavgörande beslut om ett barn, samtidigt som barnets egen röst inte väges in?
Vi har gjort Barnkonventionen till svensk lag. Där finns barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade utifrån ålder och mognad, men var finns barnets egen företrädare?
Varför har inte barn vårdnadstvister ett eget juridiskt biträde? Någon vars enda uppgift är att se till barnets önskan och vara barnets röst, oberoende av vad mamma eller pappa vill?
En femåring ska inte behöva vara jurist, psykolog eller expert för att få säga:
”Jag är rädd.”
”Jag vill inte.”
”Lyssna på mig.”
Det betyder inte att barnet alltid ska få bestämma. Barn kan vilja saker som inte är bra för dem. Det är de vuxnas ansvar att fatta de svåra besluten.
Men att fatta beslut för ett barn får aldrig betyda att vi slutar lyssna på barnet.
För vad händer med ett litet barn som lär sig att vuxna bestämmer, att ingen lyssnar och att polisen kan komma och bära bort honom utan att han förvarnats om vad som kommer att ske? Kanske från den person han också känner sig som tryggast med? Det vet vi inte och det förtäljer inte historien.
Kommer han kunna glömma den här händelsen? Förmodligen inte. Känslan av att vara liten, rädd och fullständigt maktlös kan sätta sig djupare än vi någonsin kan ana.
Barn behöver inte alltid få sin vilja igenom. Men de måste få sin röst hörd.
För genom att se och lyssna på våra barn bygger vi trygga vuxna.
Genom att få dem att känna att deras röst inte spelar någon roll riskerar vi att bygga något helt annat.
