03/05/2026
Fotografen Göran Unemyr började sin resa i mörkrummets analoga värld och har sedan dess haft människan i centrum för sitt bildskapande. Med ett starkt svartvitt bildspråk och fokus på storytelling vill han skapa bilder som väcker känslor, ställer frågor och dröjer kvar hos betraktaren.
Läs Görans berättelse och inspireras av hans fotokonst.
--------
Mitt fotointresse började redan i tonåren då allt fotograferande handlade om analog fotografi.
Hade en Minolta i början men gick senare över till Pentax. Fotograferade då i svartvitt, gärna med TriX, som jag framkallade i mörkret på toaletten.
Hade ett eget mörkrum där jag tillbringade många kvällar och nätter med att blaska med framkallning och fix.
På mina bilder ser man nästan alltid människor. Det kan vara ett närgånget porträtt, eller någon som arbetar, eller ett gäng ungar som bråkar. Street photo passar också bra in i min fotovärld. Jag försöker att finna det där fina ögonblicket när en gammal dam sitter och tänker på något fint i det förgångna, och då man som betraktare nästan kan läsa i hennes ansikte vad som pågår i hennes tankar. Jag vill att mina bilder helst skall ställa frågor och inte ge svar. Ju mer frågor en bild ställer desto längre kan man titta på bilden och hela tiden upptäcka nya saker.
Jag gör mycket bilder i svartvitt och jag tycker att mitt bildspråk passar bra i det svartvita formatet.
När jag fotar så tänker jag nästan alltid på storytelling, för att engagera och förmedla mitt budskap emotionellt. Då jag ofta tävlar med kollektioner underlättar detta tankesätt mycket då jag tar fram dessa.
Jag lägger mycket tid på redigering och främst använder jag GIMP, som redigeringsprogram. Har även flera andra program, t.ex. Nik Collection där jag utför mer specifika saker. Jobbar nästan alltid med flera lager i min redigering.
När man har ett intresse är det värdefullt att träffa och diskutera med likasinnade. Här finns BFK med fotogemenskap och tävlande. Jag gillar att diskutera bilder, komposition samt kreativitet vilket vi gör i bildgruppen som träffas en gång i månaden. Här kan man ta med sin bild och övriga får ge sina synpunkter på vad som är bra och vad som kanske kan göras bättre. Klubben anordnar också fototävlingar vilket jag tror är ett bra sätt att utvecklas. Man får konstruktiv kritik från juryn och man kan förbättra sina bilder allt eftersom.
Jag tävlar mycket internationellt vilket gör att man kan få visa upp sina bilder för en större publik. Lyckas man bra får man med sin bild i salongens katalog som distribueras över i stort hela världen.
Mina bilder har varit antagna för visning i över 60 olika länder, vilket är inspirerande.
Den bild som jag har mest känslosam anknytning till är en bild på en liten flicka i Laos. Vi träffade henne i en liten hydda långt från bebodda trakter. Hon var sjuk, hade feber och hade stora lung problem. När vi kom tillbaka till vårt hotell sa vi att vi skulle tagit henne till doktorn för vård. Dagen efter åkte vi tillbaka för att ta henne till doktorn, men på plats hittade vi inte henne, hon var försvunnen. Därför är denna bild en känslosam bild för mig och jag har bilden hängande i mitt sovrum. Se bild ”Torn pants” nedan.
