11/02/2026
Häromdagen var Panhorama på författarsamtal i Kulturkvarteret i Örebro. Författaren Nicolas Lunabba var där för att prata om sin bok "Inte din statsminister" och han gjorde det genom ett samtal med författaren Johannes Anyuru. Boken är skriven månaderna efter massakern på Campus Risbergska och skildrar våldet som riktats mot sådana som Lunabbas familj och vänner, från 1990-talets nazistattacker via seriemördaren Peter Mangs till den värsta masskjutningen i modern tid.
Samtalet väckte djupa starka känslor hos Jeanette som skrev denna nakna text direkt när hon kom hem på kvällen:
"Jag lyssnade och kände hur något i mig väcktes, långt innan jag hade ord för det. Det var inte som att höra en berättelse "om" något – det var ett eko i min kropp.
Igenkänningen av minnen jag inte själv kan nå.
Spåren i min amygdala.
Rädslan för övergivenhet.
Sårbarheten.
Vaksamheten.
Avståndet som skydd.
Omsorgen om dem som kommer efter, så att de inte ska behöva bära samma börda.
Jag kände igen mig i separationen, i våldet, i hur ord långsamt förvrängs tills hatet får kliva in i vardagen och låtsas vara normalt. Jag är inte överkänslig det är hos mig ett tränat seende.
Ett seende som föds ur att jag själv har varit den som pekats ut. Den som inte räknats som självklar.
Dessutom i generationer, jag bär det arvet.
Vissa händelser har varit så traumatiska att de försvunnit ur mitt minne.
När Pelle vill att jag ska berätta kan jag inte alltid. Ibland finns det inga bilder, bara känslor. Ofta blir jag påmind om min egen historia först när andra sätter ord på sin.
Det finns en mening som stannade kvar i mig efter författarsamtalet.
Som ekar:
”Jag kan inte stödja en regering som inte vill mig väl, som skyller samhällets komplexa problematik på mina föräldrar, på mig och framtida generationer".
Den är brutal i sin enkelhet. För den gör det tydligt att politik inte är abstrakt. Den går rakt genom familjer.
Genom barn. Genom framtid.
Men jag kämpar med att utveckla överlevnadsvisdom.
Att veta när jag måste vända blicken för att orka gå vidare.
För jag klarar inte av att se allt, höra allt...
Men jag slutar inte arbeta med frågorna i Panhorama.
Vi jobbar i det lilla.
I hur vi talar.
I hur vi skyddar.
I hur vi vägrar normalisera det som skadar.
Vi sår frön och hoppas bidra till en rörelse som främjar en demokrati som vilar på de mänskliga rättigheterna för alla.
Och kanske, mitt i sprickorna, växer något ändå.
Kanske växer den vackraste maskrosblomman?
Den som tar sig upp genom asfalt, genom kyla,
utan att någon bett den om lov".
