13/05/2026
"Jag och min tjej Xenia sitter på Mälarpaviljongen en solig junidag för att delta i ett boksamtal om kvinnliga poeter under romantiken. När min tjej berättar att jag också skriver dikter är det genast en kvinna som utbrister: "Men ... Va? Hur kan hon skriva när hon är blind?"
Jag blir både arg och ledsen. Får en känsla av att inte riktigt ses som jämbördig i det här sällskapet – trots att jag lyckats slå mig fram genom den hårda författarkonkurrensen, fått två böcker utgivna och vunnit prestigefyllda litterära priser. Men så tar jag ett djupt andetag och tänker att det bara handlar om okunskap. Jag berättar för kvinnan om min talsyntes och punktdisplay. Att jag lärt mig tangentbordet utantill på min bärbara dator och därför skriver snabbare än de flesta seende människor. Då ber hon om ursäkt för sina fördomar, frågar efter titlarna på mina böcker och bjuder hem mig till sin poesisalong. Ibland lönar det sig att berätta, men visst är det jobbigt att bli ifrågasatt.
👁️Jag föddes med en synnedsättning som gör att jag bara kan se ljus och mörker. När jag var fyra år fick jag därför börja lära mig punktskrift, ett alfabet som blinda människor kan läsa med fingrarna. Jag älskade hela alfabetet; det var som en symfoni, varje bokstav med sin särskilda form och klang. Min skolfröken Maria visste väl inte om hon skulle skratta eller gråta när jag under flera års tid bytte ut alla "vanliga" bokstäver mot dem som i mitt tycke var mer mystiska och lockande. Enkelt v blev w, k blev q, j blev y, a blev @ ... Och för att inte tala om min kärlek till underliga sammansättningar: stormkök, kattguld och knallhatt.
💌Tidigt skrev jag mina första dikter och förstod att skrivandet var mitt kall och min dröm. Dikterna blev fler och fler, och så småningom skickade jag in mitt första manus till förlag. Jag blev refuserad många gånger. Det kändes ledsamt, men jag tänkte att det förmodligen inte handlade om kvaliteten på mina texter, utan om förlagens snäva utgivning av lyrik i förhållande till det stora antalet poeter. Men till slt fick jag det efterlängtade samtalet. Ett förlag ville ge ut mina dikter! Jag dansade runt i lägenheten, yr av lycka. Min dröm hade blivit uppfylld.
🧚Jag tror det var min mamma Jessica som gav mig nyckeln till poesins värld. Hon beskrev allt för mig; alla färger, blommor och stjärnor på himlen. Hon sade att stjärnor ser ut som silvernitar på ett sammetstyg, att blommor omfamnar hela dalen och att det går att se färger genom ljud och dofter. Hennes motto är "Grip för att begripa" och när hon till exempel läste sagor försökte hon göra berättelsen mer levande genom att ge mig olika föremål som fanns i sagoboken. Jag minns när hon läste en saga om en svampskog. Innan sagostunden åkte vi till en stor ICA-affär och köpte en sort av varje svamp, och sedan lade vi alla svamparna i en stor kartong på köksgolvet. Med dessa levande sagor gav hon mig en vacker inre värld av metaforer som jag förmodligen inte haft om jag varit seende.
🏫Något som gör mig rasande och förtvivlad är att punktskrift inte står inskrivet i skollagen. Det är alltså inte en självklar rättighet för blinda barn att lära sig sitt eget alfabet. Blinda barn berövas sitt skriftspråk. Ett argument till detta är att det finns talböcker och talsynteser som läser upp texten, men det är ett argument utan kunskap och eftertanke. Visst är talsynteser användbara för oss, och även seende människor läser ljudböcker, men det ska finnas en valmöjlighet. Ingen ska tvingas välja bort sitt skriftspråk! Att läsa en ljudbok är inte samma sak som att läsa en tryckt bok och ha bokstäverna framför ögonen, eller under fingrarna för vår del. Det är så oerhört viktigt med ett skriftspråk, särskilt för barn som måste lära sig hur orden ska stavas. Seende barn får lära sig skriva för hand med penna, så varför är det inte en självklarhet att blinda barn får lära sig punktskrift?
Punktskrift behövs för att vi ska kunna vara del av en jämlik värld. Tänk om också jag hade berövats mitt skriftspråk! Vem hade jag varit utan mitt fyrverkeri av bokstäver? Politiker och beslutsfattare, tänk om!"
❗ Det här är en anonym men sann livsberättelse från en av våra medlemmar.
Bildbeskrivning: Illustration av liten flicka som sitter och läser punktskrift i en bok. Bredvid flickans huvud syns en färgstark abstrakt illustration. Längst ner i bild står citatet "Jag tror det var min mamma Jessica som gav mig nyckeln till poesins värld..."
