23/05/2026
En fostermamma till 21 barn berättar om ett möte hon aldrig kommer att glömma:
Vi kom till ett litet rum i ett gammalt hem. Där bodde en äldre mormor tillsammans med tre små barnbarn. Ett enda rum var hela deras värld — där sov de, lagade mat, tvättade sig och försökte överleva dag för dag. Barnen var bara 3, 5 och 8 år gamla. Vi började hjälpa dem så gott vi kunde. Vi köpte kläder, mat och sådant barn behöver för att känna lite trygghet.
Men en dag brast mormodern ihop.
Med tårar rinnande nerför kinderna viskade hon:
”Snälla… ta dem. Jag orkar inte längre…”
De små barnen hade överlevt ockupationen i Borodjanka. I två långa veckor satt de i en kall och mörk källare. Utan trygghet. Utan värme. Med hunger och ständig rädsla omkring sig.
Deras mamma sitter i fängelse för plundring.
Pappan gick ut i kriget och försvann vid fronten.
Barnen blev ensamma i världen.
Vi tog emot dem i vår familj.
Idag går flickan i tredje klass. Pojken har börjat första klass. Den yngsta förbereder sig för skolan med ett försiktigt leende.
Sakta lär de sig att människor kan vara snälla❤️
De lär sig att skratta igen❤️
De lär sig att sova utan rädsla❤️
De lär sig att leva❤️
Och varje gång de kramar oss lite hårdare, förstår vi hur mycket kärlek ett trasigt barnhjärta egentligen behöver.
