01/06/2026
I veckans avsnitt av Eriksson & Söderman talar vi om upploppen i Paris efter PSG:s Champions League-seger, fotbollens roll som ventil för kaos och varför mångkultur inte ensam förklarar den atomisering som präglar västerländska samhällen.
Därifrån går samtalet vidare till Gabriele Adinolfis text på Vårdkasen om obehaget inför morgondagen, sociala medier, förenklade förklaringsmodeller och människans tendens att låsa sig vid den teori som redan bekräftar den egna världsbilden. Vi diskuterar liberalism, socialdarwinism, svensk unghöger, välfärdsstatens äldre sociala idé och skillnaden mellan ett folk med gemensamt öde och en samling individer som bara ska konsumera, producera och självförverkliga sig.
En stor del av avsnittet handlar om makt. Vad händer när Migrationsverket fungerar som en politisk aktör? Varför viker sig regeringen när medierna driver kampanj om så kallade tonårsutvisningar? Och varför räcker det inte att starta ännu ett parti eller ropa efter enkla parlamentariska lösningar? Vi talar om Sverigedemokraterna, Tidöpartierna, Markus Allard, Antifa, AR-15-frågan och behovet av metapolitiska fundament som kan påverka dem som påverkar makten.
Mot slutet landar samtalet i något mer vardagligt men lika politiskt: svenskar som inte säger hej. Dan berättar om försök att lära känna grannar i Mariestad, Magnus jämför med egna erfarenheter, och frågan blir vad som hänt med svensk socialitet, gemenskap och vanlig hövlighet.
Det blir ett rörigt, brett och ovanligt konkret avsnitt om upplopp, staten, högern, ensamhet och vad som krävs för att bygga något som faktiskt håller.
