17/10/2026
Människan först. Idrotten sen.
Det handlar om att bygga bra utvecklingsmiljöer. Mycket bra och läsvärt av HandbollsMalin. 👇 💡
När en spelare är vid 12-13 års ålder, älskar sin idrott och vill bli riktigt, riktigt bra men som börjar säga:
”Hur mycket jag än tränar här kommer jag aldrig bli lika bra som de som spelar i de stora klubbarna.”
Och då behöver vi fråga oss: Varför känner ett barn så?
För problemet är inte att spelaren drömmer stort. Problemet uppstår om vi har byggt ett system där spelaren upplever att möjligheten att nå drömmen kräver ett visst klubbmärke, en flytt eller att bli rekryterad till ”rätt” miljö, TIDIGT.
Självklart kommer klubbar ha olika resurser och kompetens. Men tänk om betydligt fler spelare kunde få riktigt bra spelarutbildning där de redan befinner sig? För när de som kommit längst hela tiden samlas på samma platser, tidigt, händer också något med miljöerna de lämnar. Kompetens, konkurrens och kvalitet koncentreras, och gapet riskerar att växa ytterligare.
Sen pekar vi på storklubbarna och säger: ”Titta vad bra de är på att utveckla spelare.”
Men jag tycker vi behöver fråga: Hur mycket har vi utvecklat, och hur mycket har vi samlat? Jag vill inte hindra spelare från att byta klubb, ibland är det precis rätt steg.
Men jag vill att betydligt fler barn och ungdomar ska kunna stå i sin egen hall, i sin egen förening, och känna:
”Om jag är beredd att göra jobbet finns det människor här som kan hjälpa mig att se hur långt jag kan nå.”
Kanske behöver vi därför inte fråga hur vi får fler talanger till våra bästa miljöer. Kanske behöver vi fråga hur vi får bättre utvecklingsmiljöer till fler människor.
Människan först. Idrotten sen.
