24/06/2026
Sveriges stora problem är inte att vi har för många arbetande människor. Problemet är att vi har för få på rätt plats, med rätt kompetens, samtidigt som befolkningen åldras. Den demografiska försörjningskvoten är 77: på 100 personer i arbetsför ålder finns 77 barn eller äldre. Kvoten ökar eftersom vi får fler äldre och låga födelsetal.
SKR har varit brutalt tydliga: välfärden behöver anställa 410 000 personer fram till 2031 om inget förändras. Gruppen 80+ ökar med nästan 50 procent. Äldreomsorgen behöver omkring 111 000 nya anställda när både demografi och pensioneringar räknas in. Och här kommer det centrala: utrikesfödda står för nästan hela ökningen av personer i arbetsför ålder och sysselsatta. Mer än var tredje anställd i äldreomsorgen och var femte i hälso- och sjukvården är utrikesfödd.
Så vad tror Tidöpartierna händer om man sorterar bort fullt fungerande arbetande människor för att deras lön ligger under ett politiskt konstruerat golv? Vem ska köra bussen? Vem ska städa sjukhuset? Vem ska laga maten? Vem ska ta hand om gamla? Vem ska jobba i industrin? Vem ska hålla igång restauranger, lager, transporter, vård, omsorg och service?
Nationalekonomiskt är detta grundkurs. Arbetsmarknaden handlar inte bara om “det finns arbetslösa”. Den handlar om matchning: utbildning, språk, erfarenhet, geografi, hälsa, körkort, arbetstider, bostad, arbetsvillkor och arbetsgivarens faktiska behov. SCB visade att arbetsgivare 2025 saknade 61 000 personer, ungefär lika fördelat mellan yrken som kräver gymnasial och eftergymnasial utbildning.
Arbetsförmedlingen pekar samtidigt på goda jobbchanser inom bland annat vård, transport, data/IT, undersköterskor, lastbilsförare, bilmekaniker, k**kar, maskinoperatörer och montörer.
Nej, ett och samma lönegolv för alla yrken är inte seriös arbetsmarknadspolitik. Det är låtsasnationalekonomi. Sverige har redan olika lönegolv. Från 1 juni 2026 gäller huvudregeln att arbetstillstånd kräver minst 90 procent av svensk medianlön. Med aktuell medianlön 38 300 kronor blir det 34 470 kronor i månaden. Samtidigt har regeringen själv infört undantag: 27 bristyrken får ligga på 75 procent av medianlönen, och bärplockare i skog samt personliga assistenter stängs ute helt från arbetstillstånd.
Det rimliga vore att göra detta ordentligt: yrkesspecifika golv, kopplade till kollektivavtal, bristyrken, arbetsvillkor och faktisk försörjning. En undersköterska, k**k, lastbilsförare, IT-tekniker, forskare, vårdbiträde och säsongsarbetare befinner sig inte på samma arbetsmarknad. Att låtsas det är bara dumt.
Och nej, man löser inte detta genom att skrika “arbetslösa”. SCB visar att många arbetslösa vill arbeta heltid, men en stor del är långtidsarbetslösa, studerande eller behöver rätt kompetens för rätt jobb. Det är därför arbetsmarknadspolitik måste handla om utbildning, språkutveckling, matchning och omställning. Inte om att ständigt använda invandrare som slagträ i en kulturkrigsdebatt.
Dessutom är det ganska talande att SVT:s vallokalsundersökning 2022 visade att SD var största parti bland arbetslösa väljare. Om logiken är att människor bara ska “ta de jobb som finns”, varför börjar inte SD med sina egna arbetslösa väljare? Varför inte tvinga dem att plocka bär i skogen?
Konjunkturinstitutets stora genomgång av migrationens ekonomiska effekter säger också något viktigt: det är svårt att dra enkla slutsatser om migrationens ekonomiska effekter, eftersom resultaten beror på bland annat migrationsskäl, etableringstid, utbildning, sysselsättning och arbetsmarknadsutfall. KI konstaterar också att arbetskraftsinvandring har bättre ekonomiskt utfall än flyktinginvandring, både vad gäller sysselsättning och nettobidrag till offentliga finanser. Men Sverige är ett rikt land. Vi ska hjälpa människor som flyr. Men vi ska se till att få till integrationen. Sverige behöver fler invånare. Och särskilt deras barn. Bara kolla demografin.
Varför skulle en högavlönad välja Sverige om deras barn blir utvisade när de blir myndiga. IFAU:s rapport om arbetskraftsinvandring visar dessutom att många arbetskraftsinvandrare från tredjeland som folkbokfört sig i Sverige har höga förvärvsinkomster, ofta högre än kärnarbetskraftens. De kan komma att lämna landet med sina barn.
Så den rimliga politiken är inte att kasta ut människor som arbetar. Den rimliga politiken är att stoppa exploatering, stärka kontrollerna, kräva kollektivavtalsenliga villkor, utbilda fler i svenska, bygga snabbare vägar in i bristyrken och låta lönegolv följa yrke och verklig arbetsmarknad.
Man kan gärna vara stenhård mot fusk, skenanställningar och arbetsgivare som utnyttjar människor. Men att utvisa människor som redan arbetar, betalar skatt och behövs på svensk arbetsmarknad är inte “ordning och reda”. Det är självskadebeteende med blåbrun logotyp.
Vill man se hur Sverige fungerar utan invandrare kan vi testa en enda vecka: alla utrikesfödda stannar hemma från sina arbeten.
Då märks det. På äldreboendet. På sjukhuset. I bussen. I restaurangköket. I industrin. I städningen. I byggsektorn. I forskningen. I hemtjänsten. I butiken.
Det är då SDs fantasibild av Sverige möter verkligheten.
