11/06/2026
Sim sa la bim. Regeringen saknar majoritet i riksdagen för förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år. Sannolikt kommer regeringen att luta sig mot Socialdemokraternas förslag om att sänka straffbarhetsåldern till 14 år.
Av detta kan man dra två slutsatser.
1. Ingen regering kan vara säker på att ha majoritet. Det gäller i princip alltid, särskilt om man har en regering med mycket knapp majoritet från början. Det räcker att något parti i regeringen har en eller par vildar som kan rösta hur som helst. Det kan även vara ett litet parti i kris, som exempelvis Liberalerna som bestämmer sig, i sista stund, att avstå från att rösta med den regering de själva sitter i. En regering med så knapp majoritet kommer alltid att ha problem. Detta talar för breda uppgörelser. Det är därför som beslut om exempelvis våra pensioner fattas brett över blockgränser. Pensionsutbetalningar kan aldrig ändras från ett år till ett annat. Om man fullständigt ska förändra lagstiftningen i frågor som rör brott och straff duger det knappast att ha så bräckliga majoriteter att man, efter flera år av utredning och beredning, får problem i sista stund att fatta beslut. En regering som vill leda ett land med långsiktighet och stabilitet måste vara brett förankrad. Annars kantrar frågorna precis innan beslut.
En lagstiftningsprocess som pågått i flera år måste vara riggad så att man får med sig folk och ska aldrig behöva stupa på att några viktiga spelare får kalla fötter dagarna innan beslut. Då har regeringen antingen förberett frågor som de facto saknar stöd i riksdagen eller avstått från att lyssna på remissinstanser som hört av sig under resans gång. En regering måste antingen lyssna på opinionen eller tänka om i sakfrågan. Det som nu har hänt med att majoritet saknas i riksdagen hade regeringen kunnat förutse långt innan lagförslaget närmat sig beslut och då anpassat lagförslaget så att det skulle finnas brett stöd. Att nonchalera opinion på detta sätt är riktigt illa för demokratin, oavsett sakfrågan.
I en process inför en ny lagstiftning sitter alltid experter i hundratals timmar på möten och i remissförfaranden för att försöka baxa fram en lag efter bästa förmåga. Deras arbete är nu ogjort. En regering kan aldrig föreslå långtgående förslag utan att lyssna på samhället. Det slutar illa och skapar oro samt sätter bilden av en regering som har svårigheter att leda landet. Nu får regeringen börja om i elfte timmen. Ingen vet utgången.
2. När det gäller sakfrågan har Socialdemokraterna lagt sig väldigt nära regeringen. Alltihopa kan sluta med att vi får en straffbarhetsålder som sänks till 14 år, istället för 13 år. Ingen fara, tycker kanske allmänheten. Regeringen fick backa, den smällen får väl regeringen ta! Men grejen är att Socialdemokraterna, sim sa la bim, nu styr hela rikspolitiken kring brott och straff, den viktigaste och mest prestigefyllda politikområdet för regeringen. Om S styr frågor om brott och straff betyder det att oppositionen just nu även dikterar en mängd andra frågor som är på väg fram till Sveriges riksdag. Regeringen är bakbundna tills dess att de pratat med S och fått klart för sig hur S tänker rösta. S kommer såklart att villkora sitt stöd. S röstar aldrig enbart på regeringens förslag och S behöver knappast rösta på sina egna förslag heller. De kan ställa långtgående krav för att hjälpligt underlätta för regeringen att klamra sig kvar vid makten fram till valet. Regeringen kan förstås även fråga C och MP eller rentav V om dessa partier vill hjälpa till att rädda ansiktet på regeringen.
Tvärsäkra regeringsföreträdare, debattörer med besser wisser- attityd har argumenterat för fördelarna med att Tidöregeringen ska regera vidare efter valet, eftersom det saknas alternativ.
Just nu hänger hela regeringsmakten på att S vill hjälpa regeringen att hanka sig fram till valdagen, genom en mängd omröstningar i juni, juli och augusti. Riksdagen ska som bekant vänta med semester. Och ingen kan veta något om hur en regering kan komma att se ut efter valet.
