22/04/2026
Hej allihopa! Jag har fått så mycket frågor och funderingar, därför tänkte jag passa på att berätta lite vad som hänt. Jag (Emily) har fått ett nytt jobb på Campus Nyköping. Jag kommer att arbeta på den nya ridlärarutbildningen som startar där till hösten. Spännande och utmanande, så klart.
Hursomhelst har detta varit ett riktigt svårt och ångestfyllt beslut för mig. Jag tycker så mycket om Stjärnholm och mitt arbete på ridskolan, så jag slutar absolut inte för att jag vantrivs. Det är underbart att få arbeta med hästarna och för att inte tala om alla fantastiska elever som ger mig så mycket tillbaka. Jag har också haft härliga och lojala kollegor och vi har gjort det tillsammans. En engagerad styrelse gör att arbetet för en bättre ridskola blir enklare.
Jag har så många fina minnen, alla underbara hästar som vi köpt, Irko var den första, han for runt som en humla i en papperspåse och vi undrade om han någonsin skulle lugna ner sig. Vilket han gjorde och blev en av de bästa hästar vi haft. Roxanna kom inte långt efter, hur många har inte hon lärt att rida och hoppa?
Minnen av att åka land och rike runt för att titta på hästar och hämta hästar. Det har varit så roligt.
Att få se elever utvecklas från att de precis lärt sig att rida till att bli riktigt duktiga, det är så inspirerande och det blir aldrig tråkigt!
Jag har fått vänner för livet och jag har träffat människor som jag aldrig annars skulle träffat.
Men så klart har det varit tuffa tider också, värst har varit när någon av våra fina hästar skadats och man inser hur fort saker och ting kan förändras och man förstår att det inte alltid blir som man tänkt sig. Vakande av kolikhästar under nätterna är så klart inte en favorituppgift.
Hela min familj har varit engagerad, de har skottat, sandat, klippt gräs och accepterat att mamma måste åka iväg mitt i påsklunchen för att någon av hästarna inte mår bra.
Jag nämnde förut att jag fått vänner för livet men jag har också gjort mig ovän med folk för ridskolans skull, man har försökt göra alla till lags men ibland är det omöjligt och så tänker man på ridskolans bästa och då råkar man trampa någon på tårna.
Jag måste slutligen ta upp året i tältstallet, jag vet att hela personalen var helt slt efter den tiden, men vad fint alla medlemmar slöt upp och hjälpte till. Jag minns särskilt när vi behövde varmvatten i hinkarna och folk slöt upp från överallt. Det var ett härligt engagemang!
Stjärnholm kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och jag önskar min efterträdare stort, stort lycka till.
//Emily
