28/06/2026
Berörande läsning från många anhöriga, vill du läsa mer så följ gruppen🥺❤️
TVÅ SYSTRAR FRÅN ALINGSÅS BERÄTTAR
Detta är min och min systers historia. Vi vill gärna dela den med er här inne på Anhörigas röster i äldreomsorgen.
Mamma hann aldrig få den hjälp hon behövde.
Vi läser nästan varje dag om äldre som nekas den hjälp de behöver. Om anhöriga som kämpar tills de går sönder. Om människor som bollas mellan regler, bedömningar och avslag.
Och varje gång känner vi samma sak.
Vi vet precis hur det känns.
Min syster och jag kämpade i nästan tre år för att våra föräldrar skulle få en plats på äldreboende i Alingsås kommun. Vi ansökte gång på gång. Varje gång fick vi avslag. Behovet ansågs inte vara tillräckligt stort.
Samtidigt blev pappa allt sjukare. Han har Parkinson, har haft två stroke och lever med epilepsi. Han föll ofta, blev allt mer förvirrad och kunde inte längre vara ensam.
Mamma var 83 år. Hon levde med svåra ryggsmärtor efter kotkompressioner och kämpade samtidigt mot cancer. Två gånger tvingades hon avbryta sin cellgiftsbehandling eftersom hon inte längre orkade ta hand om både sig själv och pappa.
Trots det ansåg kommunen att hemtjänst var tillräckligt.
Men det handlade aldrig om städning, medicinering, mat eller tvätt.
Det handlade om trygghet.
Det handlade om två människor som levt tillsammans i 63 år och som bara ville få fortsätta göra det.
I oktober 2025 skrev vi ännu en gång till biståndshandläggarna. Vi bad om att någon skulle se människorna bakom utredningarna. Att förstå att mamma inte längre orkade bära ansvaret. Att hon behövde få vara maka – inte vårdare.
Vi påminde också om den så kallade parbogarantin i socialtjänstlagen, som finns för att makar och sambor som levt tillsammans under lång tid ska ges möjlighet att fortsätta bo tillsammans i särskilt boende, även om det bara är den ena som har det största vårdbehovet.
Vi vädjade om att få behålla dem tillsammans. Svaret vi fick var att handläggarna följde lagens ramar och gjorde en rättssäker bedömning.
Två månader senare dog mamma.
Vi är övertygade om att hon helt enkelt inte orkade kämpa längre. Hon hade burit ett ansvar som ingen 83-åring, svårt sjuk i cancer och med ständig smärta, skulle behöva bära.
Hennes sista ord till oss var:
"Ta hand om pappa."
Först efter att mamma hade gått bort fick pappa den plats på äldreboendet som vi kämpat för under nästan tre års tid.
I dag bor han där.
Personalen där gör sitt bästa trots att de är underbemannade. De arbetar under en press som ingen människa borde behöva arbeta under, men de visar omtanke och gör sitt allra bästa varje dag.
Problemet är inte personalen.
Problemet är att hjälpen kom för sent.
Ingen kan ge pappa tillbaka det han förlorat.
Han får nu den omvårdnad han länge behövde, men ingen kan ta bort sorgen och oron. Han saknar mamma varje dag. De levde tillsammans i 63 år. Hon var hans trygghet, hans livskamrat och den människa som alltid fanns vid hans sida.
Och vi kan inte låta bli att tänka:
Tänk om hjälpen hade kommit när vi bad om den.
När politiker säger att de "inte känner igen bilden" blir vi både ledsen och arga.
För oss är det ingen bild.
Det är vår verklighet.
Och vi vet att vi inte är ensamma.
Det här vill vi lyfta eftersom vi hoppas att inga fler äldre och deras anhöriga ska behöva gå igenom samma sak.
Bakom varje avslag finns människor. Människor med namn, ett helt liv bakom sig och en begränsad tid kvar.
Ibland hinner tiden ta slt innan beslutet ändras.
Ingen ska behöva kämpa hela livet – och sedan behöva kämpa för rätten att få åldras med värdighet.
Vi hoppas att de som fattar besluten i Alingsås kommun läser detta.
Inte för vår skull.
För mamma kommer inte tillbaka.
Men kanske kan någon annan familj få den hjälp de behöver – innan det är för sent.
Detta är en sann berättelse, återgiven med familjens medgivande. Av hänsyn till familjens integritet har inga namn angetts.
💙 Följ sidan.
🔄 Dela gärna mina inlägg.
🗣️ Tillsammans lyfter vi de äldres och anhörigas röster.
