29/10/2025
“Han hade det inte dåligt egentligen?”
Det sa någon i personalrummet en gång.
Men det var just det som var problemet. För det är ofta barnen som inte har det dåligt egentligen som riskerar att falla mellan stolarna.
Området var socioekonomiskt svagt. Precis som Kalle levde många här med en av sina föräldrar. Varannan vecka.
Ibland dök han inte upp på fritids på morgonen.
Personalen stod i två läger.
”Vi måste säga till föräldrarna att meddela”, sa en del.
”De har det tufft. Vi låter dem vara”, sa en annan.
Andra menade att något inte stod rätt till. Att Kalle ofta verkade rastlös.
Rotlös.
Men han hade det inte dåligt egentligen?
Han var en sån som alltid ville vara först i kön, först på fotbollsplanen, först med svaret. När någon annan fick mer uppmärksamhet, small det. Kalle slog i bänken, gick därifrån, kom tillbaka, bad om ursäkt, försökte igen.
Han var inte elak.
Bara trött.
Och osedd.
Fritidshemmet blev hans fasta punkt. Men även där blev det ibland för mycket.
Nya vikarier, nya regler.
Några av de äldre pedagogerna försökte göra något. De pratade med skolan och elevhälsan, men det var som att allt rann mellan fingrarna.
Kuratorn väntade på en utredning.
Socialtjänsten väntade på ett beslut.
Skolan väntade på BUP.
Och Kalle väntade på någon som såg honom.
En eftermiddag gick han hem själv.
Ingen märkte det.
Mamman trodde han var kvar på fritids. Fritids trodde han blivit hämtad.
Det var ingen katastrof.
Inget hände.
Men det kunde ha gjort det.
Och det blev en väckarklocka.
På nästa möte var stämningen tung. Ingen ville peka finger, men alla visste att det här inte handlade om en enskild miss.
Det handlade om något större.
Efter händelsen började arbetslaget tänka annorlunda.
De skapade fasta rutiner: samma vuxna varje dag, tydliga övergångar, ett enkelt bildschema i hallen.
För Kalle blev dagen förutsägbar. Oron minskade, konflikterna likaså.
En fritidspedagog fick rollen som fast punkt – någon som alltid fanns där.
Det handlade inte om extra resurser utan om kontinuitet och tillit.
Arbetslaget började också samverka mer. Istället för att vänta på varandras beslut samlades fritidshem, skola och elevhälsa.
De började prata om hur de kunde bygga gemensamma strukturer för barn i liknande situationer.
När de började se helheten blev uppdraget tydligt:
Att kompensera är att ge det stöd barnet inte har.
Berättelsen om Kalle visar att kompensatoriskt arbete börjar där vuxna tar gemensamt ansvar.
Det är först när vi vuxna ser våra roller som delar av ett större system som verklig förändring blir möjlig.
När skola, fritidshem, socialtjänst och vårdnadshavare drar åt samma håll –
blir barnet inte längre ett ensamt projekt,
utan en del av en sammanlänkad omsorgskedja.
Och där, någonstans, finns kärnan i det kompensatoriska uppdraget:
Att flytta fokus från barnet som problem till det system som kan bära barnet.
✨✨✨✨✨✨✨✨✨✨✨
Du har precis fått smygläsa en liten del av boken ”Barnen som utmanar”!
Blev du nyfiken på resten av boken?
Skynda dig att beställa just ditt exemplar, halva första upplagan är redan slutsåld!
Länk för att köpa boken finns i kommentarer❤️